Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver Lertjärn och därifrån öfver sjöarne Norra och Södra Hör*
ken ut i vida världen. Nu var allt så öde och tyst. Inte
ett ljud.
Vägen började i ett busksnår, och ett ogästvänligt led
spärrade stigen. Jag försökte att komma fram, klef upp på
bråten, men — krasch. Den som icke kom öfver det var jag.
j>Gaa udenom sa’ böjgenD och jag gick.
Tystlåten var skogen, och stigen, som det tycktes, föga
trafikerad, bevuxen som den var med långt gräs, för tillfallet
doppadt i väta. Vattnet flöt i strömmar, kafvelbroames
stänger simmade i det våta. Men himmelen höll tätt, och det
går väl an då. En löfklädd kulle, som reste sig på andra sidan
om en mycket sank mosse, förrådde människoboning.
Verkligen, där låg ett torp i ödemarken, Nyfallet, hysande för
tillfället en hustru och tre barn. Mannen var borta på arbete.
Den äldste gossen tingades till vägvisare för 25 öre och följde
mig och hjälpte till att bära mina saker. Pojken lämnade mig,
först sedan han visat en genväg till Yxsjö grufvor. Det bar
upp och ner öfver ödsliga marker med glesa tunnsådda furor,
som i den starka blåsten nickade åt hvarandra, medan
tjär-narne här och där lekte tittut mellan träden. Jag mötte två
pojkar från Yxsjön och frapperades af deras ansiktsuttryck,
som påminde om trumslagarpojkame på Albert Edelfelts tafla
Björneborgarnes marsch. Hedens unga söner upplyste mig
om, att vägen till grufvorna gick förbi en hemkvarn. Denna
passerades och därmed var jag framme på en skäligen god
körväg. När jag upplyfte mina ögon, visade sig något, liknande
bröstvärn på en ljungbevuxen kulle till höger. Man kunde
inbilla sig se raserade fästningsvallar. Dock
sen fientlig fot ej trampat spången
Dsom hit ledde»–—
öfver kvarnbäcken. Det var ingenting annat än grufvans
förposter.
Genom en grind trädde jag in i en grönskande lund.
Här låg det egentliga gruffältet. Hemska hålor mellan
skymmande löfverk, gråbergshögar och gamla rostugnar. En
förfallen grufstuga med utslagna fönster stod som ett tyst vittne
om forna, verksamma dagar. Men hvad är detta? Ett nytt
bevis, huru ytterligheterna vidröra hvarandra. År det syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
