Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intogo vi i Öhnestad, hvarpå vi ytterligare gingo ett par
fjär-dingsväg i hettan, men sedan kunde vi ej motstå frestelsen att
forsöka få skjuts^ i Skanseryd. Det behöfdes allt litet
öfver-talningar med bonden, där han stod och tröskade på logen.
Men till slut lofvade han dock skjutsa oss, om vi ville sitta på
en vagn utan fjädrar. Visst ville vi, bara vi fingo åka, det
var hufvudsaken. Medan Magnus gj‘orde sitt fordon i ordning,
hälsade vi på hos hans hustru, Tilda, som satt och väfde i
stugan. Min vän till och med slog några slag i väfven till
Tildas stora förvåning.
Vid !/27-tiden voro vi framme i Grenna, hvilket ligger som
en liten fager idyll vid Vetterns strand. Trots dagens
föregående ansträngningar begåfvo vi oss upp på Grennaberget.
Vid våra fötter ligger staden med sina fruktträd och
trädgårdstäppor, framför oss Vettern glödande i solnedgången — violett,
purpur, orange. Den taflans dagrar glömmer jag aldrig.
Klockan åtta följande morgon vandrade vi åstad till
Brahe-hus. Klättringen uppför berget är brant och mödosam, man
kan väl förstå, att Per Brahe tyckte om att bäras i bärstol,
men så mycket svårare har man att fatta, huru bärarne kunde
taga sig uppför med sin börda. Själfva ruinen erbjuder ju ej
något särskildt beundransvärdt, men hvarje mer eller mindre
rasad glugg bildar ram åt en tjusande tafla — bergets branta
sluttningar, Grennas raka gata, Visingsö och Vettern,
spegelblänk, med solrök öfver blånande stränder. Inom sekelgamla,
ramlande murar spira gräs och blommor, och man sätter sig
ned att drömma. Minnena från svunna tider tränga sig fram,
då Per Brahes borg stod här i sin forna glans, jakthornen
skallade ute i skogarne, det lysande jaktföljet drog förbi och
sköna kvinnor trådde dansen i höga salar. Men »världens
härlighet förgås», nu beta kor och får på bergssluttningame och
endast vittrande murar stå kvar af det gamla fästet.
Från Brahehus vandrade vi till Bunn, en särdeles vacker
sjö med lika många öar, som året har dagar, om man får tro
sägen. På vissa ställen af denna sjö svarar ekot ända till
sjutton gånger.
På middagen foro vi med ångbåt från Grenna till Visingsö.
Den utomordentligt vackra ek- och granskogen där, med de
egendomliga, för fasanjakten afsedda, skyttegatorna, lockar till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
