Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alltid när jag hört de norrländska skogarne omtalas, hade
jag gjort mig en föreställning om dem, såsom dunkla urskogar
med väldiga mastträd, vördnadsbjudande jättar både till höjd
och omfång, men ur den villfarelsen togs jag snart. De
mariga och spinkiga träden, på sina ställen härjade och
svartbrända af skogselden, gjorde ett svårmodigt och nedslående
intryck.
I Bispgården lågo vi öfver natten och insomnade ljufligt,
söfda af den forsande älfvens brus, som aldrig ger sig någon
hvila. Dagen därpå fortsattes färden med järnväg till
Östersund. I förbifarten hunno vi kasta en blick på det s. k. Döda
fallet, en klippfylld och mörk ravin med vilda formationer,
hvilken, som bekant, fordom varit Indalsälfvens bädd.
På en söndags e. m. kommo vi till Östersund, och som
vi funno staden något allvarsam och tråkig på den solblanka
eftermiddagen, hyrde vi en vagn och foro ut till Frösön för
att beundra det storartade och natursköna panoramat kring
Storsjön. Måndagen den 3 juli fortsatte vi till Åre för att
stanna där några oförgätliga veckor.
Sol öfver ijällen, sol öfver sjön, sol öfver alla ansikten,
som blicka oss till mötes från den lilla järnvägsperrongen,
äfven i deras, som lidandet färgat med hektiska rosor.
Platformen tyckes vara samlingsplatsen för sanatoriets luftgäster,
här mötes man af ett muntert sorlande stim af röster
och af glada blickar. Åh, hvad det skall blifva ljufligt att få
hvila ut här! Tåget brusar vidare mot norska gränsen, och vi
gå att uppsöka någon vänlig bondgård, där vi kunna få slå
ned våra bopålar. Vi höra efter hos fröken Larsson på
restaurationen, men här finnes ej ett rum att få, alla äro bortlofvade
eller upptagna, det blir att gå till grannas, d. v. s. till nästa
grannby, en timmes väg från Åre. Sedan vi spisat frukost på
den trefliga restaurationen, knoga vi i väg mot Berge med
solen brännande öfver våra hufvuden. Bonden, som vi skola
taga in hos, visar vägen; han är, som alla här uppe, knappordig,
men frågar ändå om ett och annat.
På kullen där borta ligga några gårdar och en bäck brusar
nedanför. Det är Berge by. Vi gå upp för kullen och stiga
in i köket hos Hans i Väster»gåln». Detta är rymligt, snyggt
och stort med smårutade fönster, en gammaldags spisel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
