Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Wanhatalo fick en förskräcklig ändalykt för omkring 50 år
sedan: gastarne huserade alldeles fasligt med hans döda kropp
och hade synbarligen sökt att flå honom, ty skinnet felades
flerstädes på liket. Nu är äfven Heikki Adamsson
Wanhatalo gången ur tiden, men folkets profetia lär hafva besannat
sig, ty gästgifvaren »gick igen» rätt ofta och spökade som en
hel karl.
Gubben Wanhatalo bad mig särdeles bevekande att få
slippa skjutsa på grund af det miserabla väglaget, men därtill
var det mig naturligtvis omöjligt att lämna samtycke, då jag
ju i sådant fall ej kunnat på denna väg komma fram till
Gel-livare annat än till fots och detta efter en rundlig tid först
sedan snösmältningen var undanstökad, utan efter en föga
stärkande frukost af torrt renkött, grafvad sik, mjölk och detta
evinnerliga »rieska» (osyradt kornbröd) kuskade vi vidare in i
finnskogarne. Flerstädes mötte vi bäckar, som vi måste öfver
trots strömsättningen af tövattnet — i början såg det ganska
kusligt ut att köra ner i det rinnande vattnet, men så
småningom vande vi oss vid det, synnerligast som underisen ännu
i allmänhet var fast och pålitlig. Emellertid hände det ganska
ofta, att vatten forsade in i slädkorgen, så att allt höet och
vi själfva blefvo genomblöta. Men fram gick det i alla fall,
och äfven Skuolffe, den arma bytingen, lyckades krafla sig öfver
de uppsvällda åarne utan att dränka sig. Var »föret» på dessa
bäckar, hvilka redan varslade om vårflod, bekymmersamt till
den grad, att det stundom nödgade oss att fälla granar för att
stjälpa dessa öfver bäcken och dymedelst vinna ett säkrare
underlag för häst och släda än den dolda, ofta bräckliga isem
var som sagdt detta »före» här både riskabelt och rent af
farligt, var det emellertid föga bättre i den djupa, lösa snön på
myrarne, där hästen till följd af svårigheten att draga mestadels
måste gå fot för fot. Ej stort bättre var det heller i
sluttningarna af bergen, t. ex. på Rovavaara, där släden hoppade som
en liten tätting bland stenarne på den jämmerliga vintervägen
genom vildskogen.
Nu var den stora frågan den, huruvida Narkausjoki
(Nark-älfven), hvilken vi måste öfver, redan »gick» eller ej. Gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
