Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
tagit in, allehanda svårigheter vid att lämna mig skjuts vidare och
att släppa ut någon af sina vuxna pojkar till körsven åt mig.
Han svor och förbannade sig på, att det här just var ett
radikalt sätt att taga död på både folk och fä. Då jag
emellertid bestämdt förklarade mig ej blifva ett dugg hjälpt genom
alla hans jeremiader, om jag ej kunde få låna hästen och pojken
hans att frakta mina saker — själf kunde jag väl trampa och
gå i snösmörjan — tinade han likväl upp så småningom ocli
lät sina skrupler fara. Det kunde han för öfrigt godt göra, ty
vägen fram till Hakkas, eller åtminstone till allmänna
landsvägen, var verkligen skapligaste stycket på den långa färden
genom skogarna, om det än var skäligen drygt — för att ej säga
oskäligt drygt.
Först hade vi att köra fram längs åtskilliga branta höjder
och att köra öfver den betydande Rautavuoma, hvarvid vi
lyckligt och väl trasslade oss öfver ännu en bäck: Haukioja, utlopp
för Hauldjärvi, och redde oss skäligen bra på sankmarkerna
kring Aborrträsk eller Ahvenenjärvi, sedan att söka nå fram till
landsvägen mellan Gellivare och Ofverkaliks, som löper fram
här i närheten. Men allt vårt tålamod frestades verkligen
under denna nattliga färd, som aldrig tycktes vilja taga slut.
När vi så »efter sju sorger och åtta bedröfvelser» ändtligen
hörde slädmedarne rassla mot landsvägsgruset, ansågo vi oss
nära nog framme, men det var minsann ej fallet. Visserligen
var nu den långa, ansträngande resan tvärs genom vildmarken
mellan landsvägame ändad, men ännu voro vi hvarken i Hakkas
eller Gellivare. Till det förstnämnda stället, en stor by med
gästgifveri och skjutsstation, hade vi dock endast omkring 3
kilometer, men att äfven ett så pass litet vägstycke kan kräfva
en rundlig tid, därom hunno vi blifva grundligt öfvertygade,
medan vår hästkrake fot för fot stretade sig fram på
landsvägen, där det var komplett barmark.
I Hakkas ville man naturligtvis ej bestå någon chäs under
det rådande usla väglaget — chäsen var sönder, hette det
förstås därför. I stället fick jag klifva upp i »ett åkdon af
simplare beskaffenhet», såsom frasen lyder i skjutshållets dagbok,
och däri härbergera mina medförda ägodelar för färd vidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
