- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1895 /
191

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sluttande nordsida, den andra en slyngdal, genom hvilken vägen
mellan fyrarna drager fram.

Omedelbart öster om denna dal sväller åsen ut till en
ansenlig dynkulle, bildande öns högsta punkt, 42 m öfver hafvet
och 15—20 m öfver den närmast omgifvande skogsmarken.
Där uppe öppnar sig en präktig utsikt öfver ön. Vid skogens
norra rand höja sig de två fyrarna som ett par smala, svarta
koner med hafvets vidsträckta, mörkblå yta i bakgrunden. Mot
söder glider blicken öfver ännu större skogklädda vidder, djupt
gröna i den närmaste omgifningen, men längre bort skiftande
i blått under en lätt solrök. Längst i fjärran skymtar en smal
strimma af hafvet.

På dynkrönets solbrända sydsida har vinden här och där
rifvit upp vegetationstäcket och blottat den hvita, rena
dynsanden. I dessa öppna sandfläckar finna vi några vittrade små
skalfragment tillhörande en hafsmussla, Cardium edule, som
ännu i dag trifves väl vid öns stränder. Dessa oansenliga
skalbitar, som ligga inbäddade i Höga åsens sand, blifva för
oss vältaliga vittnesbörd om den tid, då ön för andra gången
begynte höja sig ur hafvet, och Höga åsens väldiga dynsträcka
hopades på den ännu föga vidsträckta, sannolikt kala,
vegetationsarma ön. Den söder och norr om centraldynen liggande,
nu af en barrträdsurskog klädda marken bildade då långgrunda,
sandrika klapperstränder. Cardium lefde rätt ymnigt i hafvet
där utanför; döda skal kastades upp på stranden, grepos af
vinden och fördes, liksom det ofta sker vid de nutida
stränderna, upp på dynen för att där inbäddas och bevaras i sanden.

Vår färd går vidare österut, än på Höga åsens krön, än
ned genom djupa, trånga slyngdalar.

Det är så underligt tyst i Sandöns barrskogar. Sommardagens
svaga vind drager sakta, nästan omärkligt öfver trädens
toppar, och endast sällan skär en fågels locktoner genom still
heten. Men ständigt hör vandraren ett aflägset, doft brus, som
stiger och faller med växlingarna i vindens styrka, ett dämpadt
sorl från dyningarna, som bryta på de flacka stränderna.

En inre ringdyn ligger i vår väg. Mödosamt arbeta vi oss upp
till krönet; sedan går det i rusande fart ner för den inre branten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:21:47 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1895/0277.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free