Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
289
Dessa ruiner tog jag nu i betraktande, och ehuru de
utgjorde blott en ringa lämning af den forna storheten, fann jag
dem väl värda att skåda. De hade sin egen skönhet, sin egen
poesi, och de talade sitt eget språk: de hviskade om Sveriges
svunna storhetstid och rufvade i hvarje dunkel vrå och i hvarje
grushög på gamla minnen och sägner. Det är med en sällsam
stämning, man inträder i sådana där gamla ruiner: hjärtat
värmes och vidgas på ett oförklarligt sätt och känner sig dock
på samma gång så beklämdt af denna förgänglighet af all
jordisk glans; fantasien skapar fram tusende skimrande bilder från
gångna tider och begrafver dem i nästa ögonblick åter i grus,
allt i en oaflåtlig kretsgång — och man vandrar under tiden
kring som en drömmande, och summan af allt blir, såsom det
står i den gamla psalmen, att
Matkar vi äre,
Skuggor, som försvinna,
Stoft, som förskingras.
Medan jag så tillsammans med min unge vän tyst gick
omkring därinne mellan dc höga nakna murarna — kanske just
i en af slottets forna praktsalar, ehuru nu resliga tallar och
askar växte, där förr ett lysande sällskap trådde dansen efter
musikens toner — väcktes jag plötsligt ur mina drömmerier af
ett starkt smällande och flaxande ljud. Jag såg upp och fann,
att ljudet kom från en stor flock af hvita dufvor, som, skrämda
af våra rasslande steg, hastigt flugit upp och satt sig på den
närmaste murens krön. De kornmo tydligen från några
ofantliga dufslag, som jag nu först såg, och som hade sitt fäste på
höga tjocka stolpar, planterade i gruset midt inne i ruinerna.
Min unge följeslagare upplyste, att det var de Dicksonska
duf-vorna d. v. s. de dufvor, som Baron Dickson här underhöll för
idkandet af det underliga engelska sportnöje, som kallas
»pigeon-shooting».
Mina tankar återfördes genom detta afbrott från Bbahes
Visingsö till Dicksons och därmed till en erinran om, att det
var hög tid att uppsöka det öfriga sällskapet. Vi gingo således
ut genom en af de stora öppningarne i muren, då och då
halkande på sluttande grushögar, kastade i förbigående en blick
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1895. 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
