Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Men äfven betraktad från stranden är en forsränning ett
lika intressant som vackert skådespel, hälst om båtarne äro flere.
Dessa farkostens vaggande, graciösa rörelser, denna likformighet
i manövreringen, dessa spännande ögonblick då något mera
upp-rördt ställe passeras, allt gör att man andlöst följer med. Ocli
från det vreda bruset, den skummande striden däruppe mellan
stenarne halkar du så ned på det lugna, blanka selet
därnedan-för, och ögat får fröjda sig åt åsynen af grönskande, idylliska
stränder, af skogar, som växa både uppåt och nedåt, af byar,
som med sina röda gårdar leende hälsa dig välkommen till
odlade bygder, af blånande berg och kullar, ett värdigt förspel
till de storslagna naturscenerier, som börja längre ned efter
Angermanälfven. På den 6 mil långa sträckan mellan
Vilhelmina och Asele får du på detta sätt passera 6 å 7 forsar.
Från det vackra Åsele kan man fortsätta längs älfven ned
öfver Junsele, Ådals Liden, Resele till Sollefteå. Om man
utgått från Helgum, men för öfrigt öfver Ramsele och Ström
följt den väg jag i det föregående beskrifvit, har man sålunda
fullbordat en rundtur genom floddalar och fjälltrakter, utan
tvif-vel en af de skönaste, mest storartade och omväxlande
turistfärder, som kunna företagas inom Sveriges gränser.
Emellertid fortsatte vi från Äsele, där vi hos vänner och
bekanta varit föremål för den angenämaste gästfrihet, efter
landsvägen medelst »köra-gå» ned till Bjurholm (11 mil). Vägen
är på sina ställen rätt vacker och Bjurholm med sitt höga
Bahl-berg och sina trånga, djupt nedskurna älfdalar i hvarje fall en
sevärd trakt. Härifrån vandrade vi på dels lands-, dels byaväg
fram till vår gamle vän, Fällforsen i Ume älf, vid hvilken vi
tillbrakte vår sista gemensamma vandringsdag. Det var solsken
i luft, njen vemod i sinn, och de dånande vattenmassorna sjöngo
i våra öron endast en sång om alltings förgänglighet. Och dock
var detta mäktiga natursceneri, det kände vi, en värdig
afslutning på allt det oförgätliga, vi upplefvat.
Tidigt nästa morgon vandrade vi fram till Vännäs
järnvägsstation, där Stina sade oss tack och farväl och steg upp
på det tåg, som förde henne hem till Östergötlands slätter.
Men vi, de fyra sista, drogo på den vackra, omväxlande skogs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
