Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blygsamt och höll sig jämte genus femininum mest i dörröppningen,
men när jag aflägsnade mig på en stund, plägade de
passa på och »smita in» genom dörren, hvilket ofta skedde just
i samma ögonblick, jag gick ut därigenom.
Dessa påhälsningar voro endast uttrycket för en oskyldig
nyfikenhet, och jag hade mycket mera trefnad och nöje än
obehag af dem. Det var så långt ifrån, att de besökande skulle
tillägnat sig någon af de saker, jag hade framlagda, af hvilka
många utan tvifvel voro särdeles begärliga för dem, att de i
allmänhet icke ens vågade vid röra dem. De endast yttrade sin
förundran i enstaka utrop såsom: »Dä’ va’ en vacker krok han
har». — »Så många låder ni har». — »Hva’ ska’ du göra mä’
alla di blommera?»[1]
Han, ni och du begagnades omväxlande. Det mera
egendomliga tilltalsordet »dok» (uttalas: dock) användes mera sällan
på denna sidan gränsen. »Du» var nog vanligast på orten,
fast fläktarna från civilisationen börjat sopa undan detta ord.
— I allmänhet teg man emellertid, molteg, allt under det, såsom
jag föreställer mig, de nya intrycken arbetade i hjärn vindlingarna
och tankarna banade sig väg i andra riktningar och på andra
områden.
En dag, då jag öppnade dörren till ett yttre rum, fann jag
till min förvåning, att en gammal skäggig gubbe satt där
alldeles ensam på en stol. Sedan jag åter tillslutit dörren och en
stund varit upptagen vid min sysselsättning, steg gubben in,
klef rakt fram öfver golfvet och satte sig vid fönstret. Men
inte ett ord sa’ han, utan han bara sög på sin pipa, än tittande
ut ett slag än kastande en likgiltig blick på hvad jag hade för
händer. När han setat så en duktigt lång stund, öppnade han
sin mun, talade och sade: »Nå, han ä ju doktare också?» —
Med »också» syftade han troligen på det ämbete han ansåg, att
jag beklädde såsom sysslande med att prässa växter. — Då jag
emellertid efter denna inledning anade oråd, sökte jag genast
göra klart för honom, att man kunde vara »doktare» utan att
vara läkare. Men på det örat ville han ej höra eller ansåg det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
