Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
veckotal lägga en hämsko på den allt för tidigt framlockade
vårgrönskan.
Men så var det icke våren 1895. Blidare torde väl
knappast i mannaminne vårsolen hafva strålat öfver de karga
bygderna i högan nord. När redan de första dagarne i maj
temperaturen steg till 18 grader i skuggan, gick man nog af gammal vana
i en hemsk förbidan på det, som komma skulle. Men det man
fruktade kom aldrig. Det blef vår och sommar på en gång.
Det är nu emellertid en gång för alla så, att ingen sällhet
här i lifvet är ogrumlad. Det var icke utan att vi
skogsmän-niskor tyckte, att vårsolen gjorde väl hastiga angrepp på
drif-vorna. Det där lätta, behagliga skarföret, som våren annars
medför, gick man totalt miste om. När man nödd och tvungen
band skidan vid foten för att begifva sig ut i skog och mark,
hade man ett oändligt arbete att taga sig fram i den lösa
snösörjan. Och lika illa däran voro de stackars timmerkörarne.
Mer än ett timmerlass måste stjälpas på halfva vägen mellan
hygget och vattendraget, för att nu icke tala om alla
timmerhopar, som icke ens hunno så långt, utan stannade på den plats,
där de blifvit fällda.
Detta obehagliga öfvergångsstadium var emellertid,
åtminstone i det lägre skogslandet, till ända, när undertecknad
företog den färd, som denna lilla skildring skall beröra, och som
i och för sig icke alls gör anspråk på att vara i något
afse-ende märkvärdig, men som möjligen kan gifva den oinvigde en
inblick i en del lappländska förhållanden.
Med Storbacken vid Lule älf som utgångspunkt anträdde jag
min resa den 10 maj på ett efter ortens förhållanden i möjligaste
måtto bekvämt sätt, — med häst och trilla. Nere i älfdalen var
det redan full vår, men på bergen låg snön fläcktals kvar, och
sjön vid Koskats — närmaste gästgifvaregård — var ännu
isbc-lagd. Under sådana förhållanden var det ganska egendomligt
att höra stark åska, åtföljd af skarpa blixtar. Det hotade att
blifva ett häftigt åskregn, hvarför jag var glad att i rätt tid
hinna fram till gästgifvaregården. Jag hade dock icke varit
länge där, förr än de svarta molnen skingrade sig och det åter
blef soligt och vackert.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
