Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
sökas i den Guds välsignelse, som den barmhärtige och
välgörande alltid har att påräkna.
Vid Vajmat började den mera ansträngande delen af
färden. Enligt programmet för min resa hade jag nu att färdas
15 mil till fots — ett par bösshålls rodd öfver någon mindre
sjö här och där kan knappast tagas med i räkningen —, innan
jag åter nådde landsväg vid Jokkmokk. Vajmat skulle jag på
återvägen icke passera.
I sällskap med en från Jokkmokk medföljande
skogsbeva-kare samt en dräng från Vajmat, som skulle tjänstgöra som
lots och bärare, fortsatte jag alltså härifrån till närmaste
ny-bygge, på kartan kalladt Kerltejaur, men af ortbefolkningen icke
kändt under något annat namn än Sinlcal. Denna vägsträcka,
som delvis går öfver mycket branta berg, delvis öfver myrar
och bäckar, tillryggalägges på 2x/2 timme, om man går fort.
Under vägen påträffades 5 fågelflakar, af hvilka 2 voro
gillrade. I en utaf dem fanns en orrhöna, som synbarligen
icke legat där länge, och hvilken vi medtogo i kon ten. Att vi
därjämte förstörde samtliga fångstredskapen, säger sig själft.
Nästa ställe var Nausta, en liten by, belägen nära 2 mil
härifrån. Och nu gällde det bara att få en ny vägvisare dit,
ty drängen från Vajmat skulle här vända. Den medföljande
skogsbevakaren borde visserligen hafva kunnat hitta, då han
under de tvänne föregående vintrarne hade utöfvat tillsyn öfver
virkesutdrifningen i närheten af Nausta, men han sade sig icke
vara säker, enär han ej mer än en gång hade gått vägen på
bar mark.
Nybyggaren i Kerkejaur var icke heller riktigt upplagd för
den mödosammma vandringen öfver de branta bergen, ty han
var för tillfället litet opasslig, men i nödfall måste han ändå
tjänstgöra. Om med eller utan grund vet jag icke, men
nybyg-garne här i lappmarken hysa allmänt den uppfattningen, att det
rent af är deras skyldighet —• mot kontant erkänsla
naturligtvis — att fortskaffa resande, i synnerhet tjenstemän, från gård
till gård.
Här uppträdde emellertid en person, som räddade situationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
