Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
»Se här kommer Sanko-», sade kvinnan i gården, i det en
gammal lappgubbe inträdde genom dörren; »han skall visst till
Nausta, och då får ni honom till lots.»
Gubben, som var ovanligt ful, men af ett så karakteristiskt
utseende, att jag bra gärna hade velat rita af honom, om jag
kunnat, slog sig ned på en stol och tände sin stålsnugga.
Han bombarderades nu med frågor från höger och vänster,
hvart han ämnade sig, och om han ville lotsa oss till Nausta
och mycket annat i den vägen. Men gubben förblef stum som
en fisk och bara plirade med sina fula, elaka ögon.
Medan nu detta fenomen satt där och tog sig en lång
funderare, lämnade oss vår värdinna några korta biografiska
uppgifter rörande den underlige gubben. Det var egentligen
en Arjepluogslapp, ehuru han mycket vistats i Jokkmokk som
getare (hoc est vallare).
»Och vidt om har han varit», tillade hon, »han har varit
i Norge, och så har han varit till Långholmen, eller hvad dom
kallar det. Det är visst nå’n sorts fästning där borta i Norge.»
Rätta förhållandet, som jag sedan erfor i Nausta, var det,
att gubben aldrig varit på Långholmen, men att han för länge
sedan, medan han ännu hade renar, hade begått en renstöld i
Norge och därför fått plikta med någon tids förlust af friheten.
Efter en stunds resonnemang på lappska med gårdsfolket
fick ändtligen gubben Sanko någorlunda klart för sig, hvad
slags folk vi voro, och i hvilka ärenden vi voro ute. Det
ytterligt hårda uttrycket i hans fårade anlete gaf nu vika för ett
ögonblicks välmenande grin, och så lät han oss genom vårt
värdfolk förstå, att han var villig följa oss till Nausta.
Gubbens säregna fåordighet motiverades i någon mån af
hans okunnighet i svenska språket. Jag fann snart, att hela
hans svenska ordförråd inskränkte sig till tre eller fyra ord,
nämligen: Icanslce (utan sche-ljud), fårpaskat (detta som
tydligen var en förvrängning af »förbaskadt», föreföll att vara
gubbens älsklingsuttryck) samt så bra. Detta sistnämda uttryck
använde han regelbundet hvarjc gång vi vid öfvergången af de
fjällartade bergen, där snön ännu låg kvar, kommo till bara,
mera lättgångna fläckar. Af de båda förstnämda orden däremot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
