Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
ska släktens ägo ocli nu innehafves af enkefru Rosknmuller
född Duvall. Af denna släkt var den beryktade
landshöfdin-gen i Dalarne, som var så sträng mot de stackars hexorna i
Karl XI:s tid. När en af dessa nekade att hafva varit på
besök i Blåkulla, lät landshöfdingen väga henne och fann henne
lätt som en fjäder. »Då bekände den gode käringen», säger
baron Duvall i sin rapport.
Efter erhållen tillåtelse af en inspektor eller bokhållare
såg jag det gamla stället en smula närmare an. Boningshuset
af trä är tre hundra år gammalt, sades mig, och så såg det
ut att vara, ehuru en veranda på midten och en tornlik
tillbyggnad på ena gafveln tydligen äro af färskt datum. Men
eljest, det rödmålade, långa huset med det synnerligen höga
svarta taket, de stora kvadratiska, långt ifrån hvarandra
sittande fönstren med breda, hvita ramar, gården bildad af fyra
likaledes rödmålade flyglar, allt detta såg vördnadsvärdt och
gammalmodigt ut. Från den stora vackra trädgården har man
en härlig utsikt öfver sjön Tynns löfomkransade spegel.
En timma därefter var jag inne i Östergötland.
Ankommen till Drabo såg jag några spår af den nedlagda
hälsobrunnen, men gjorde inga närmare undersökningar af hvad som
varit. Det började att kvällas, och jag hade ännu färden
öfver sjön Björken, innan jag fick hvila. Det gällde att finna
båt och roddare. En f. d. grenadier uppgafs såsom den där
vanligen rodde resande. Jag fick efter åtskillig klättring i
backarne rätt på mannens bostad och fann honom själf — i
sängen. »Vill ni ro mig öfver till Björkfors?» frågade jag.
»Nej, jag skall gå i kyrkan i morgon!»
Detta svar förtröt mig och utan att be om någon
förklaring gick jag min väg. Kan detta — att man ämnar sig i
kyrkan på söndag, vara något hinder att ro på lördag, tänkte
jag! Men det är inte längre med smålänningar, man har att
göra, utan med östgötar — kände för sin dryghet! Slutligen
fick jag reda på en viss Alfred i Kärret, som åtog sig att ro
mig. Klockan åtta satt jag i akterstäfven på en pråm, som
det här kallas, och njöt en svalkande hvila efter en het dag
och tre mils marsch. Min första fråga till Alfred var, hur den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
