Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STORA KOPPARBERGS GRUFVA.
3
o
Ar 1288 skref biskop Peter Elofsson i Västerås, att han
utbytt den förskrifning å en åttondedel i »Tiscasioberg»
(Tiskasjö-berg) i Dalarne, hvilken han lämnat en sin släkting för ett
honom beviljadt lån, mot sådan å andra säkerheter. Detta är
första gången hvad vi nu kalla Kopparberget nämnes. Flera
skäl tala också för att först mot slutet af det tolfte eller början
af det trettonde århundradet en efter dessa tiders förhållanden
ordnad grufdrift här uppstått. Ej osannolikt synes det vara,
att kopparmalms förekomst sedan lång tid tillbaka varit inom
orten känd, men först med de katolska prelaterna och deras
tjänare och medhjälpare kommo män, förtrogna med utlandets
malmfyndigheter och förfarna i dessas tillgodogörande, att få
kännedom om denna förekomst. Redan tidigt måste dess värde
dock varit vida kändt, ty den tidens kunnigaste och
påpass-ligaste handelsfolk, Liibecks borgare, kunde redan år 1347 af
konung Magnus Eriksson utverka åt sig förnyad bekräftelse på
den egendom och inkomst de »ex antiquo jure» — enligt
gammal rätt — vid Kopparberget innehade. Under hela medeltiden
kunna vi sedermera följa dess historia, se, huru äganderätten
till detsamma var eftersträfvad och huru den skatt till kronan,
eller den »afrad», som bergsmännen erlade, var en första klassens
säkerhet, för hvilken Sveriges medeltidskonungar öfver hela
Norden och långt utom dess gränser kunde skaffa klingande
mynt. Ej blott förmögne eller bergskunnige utländske män,
utan äfven Sveriges frälsestånd förstod värdet af delägareskap
i Kopparberget, och under 1300-talet finna vi upprepade gånger
bevis för att den tidens mäktigaste svenska ätt, folkungarne,
varit ägare till större eller mindre delar af berget, och Sveriges
kanske rikaste man, det myndiga riksdrotset Bo Jonsson Grip,
hade i slutet af nämnda århundrade halfva Kopparberget i pant
för de försträckningar, han lämnat den siste folkungens
systerson Albrekt af Mecklenburg. De stridiga intressen, som alltid
göra sig gällande vid ett rikt bytes delning, funnos äfven här,
och kungliga privilegier, bref, gamla gillesstadgar m. m., hvilka
utfärdades för att ordna och stadga förhållandena, gifva en
visserligen ofullständig men dock ganska värdefull bild af lifvet
häruppe på gränsen mot ödemarken för fyra till fem hundra år sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
