Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
JOH. WALDENSTRÖM.
Vi voro just inga vana kanotroddare. Min bror och jag
hade suttit i kanot en enda gång, och det var då vi
prof-vade våra nya kanoter ute vid Stockholms båtbyggeri å
Liljeholmen, där de byggts. Min far däremot hade aldrig förr suttit
i kanot.
Istigandet vållade oss därför litet besvär. Kanoterna
vickade och vaggade, gledo förut och akterut. Det var omöjligt
att för ett ögonblick få dem att ligga stilla. Krampaktigt grep
man fatt i den gamla skötbodsbryggan för att ej ramla i sjön,
och först efter en del misslyckade försök gick det till slut att
sätta sig ned i kanoten.
Ändtligen voro vi färdiga att begifva oss i väg.
Paddel-bladen sänktes i vattnet, och snabbt sköto kanoterna fart ut
från stranden. Det var en oförgätlig stund. Det var ännu
rätt tidigt. Jag vill minDas, att klockan var ungefär 1/2 7.
Det var en lördagsmorgon. Solen strålade redan högt från
den nordiska morgonhimmeln, som klar och molnfri hviilfde
sig öfver våra hufvuden. Naturen hade ännu ej vaknat till lif.
Ingen morgonbris krusade ännu vattenytan, utan spegelblänk
bredde sig sjön Vaikijaure framför oss. Och djupt i den klara
vågen återspeglade sig den skogbevuxna stranden och våra 4
kanoter.
Vi kände oss synnerligen nöjda och belåtna med lifvet,
och den känsla af glädje och lefnadslust, som turistlifvet föder,
genomströmmade oss alla.
Vi togo af oss våra jackor och kaflade upp våra
skjortärmar, och för kraftiga tag sköto kanoterna fram öfver
vattenytan. Och då vi hunnit ett stycke fram och fingo sikte på de
15 till 20 mil aflägsna, evigt snötäckta fjällen i
Kvikkjokks-trakten, hvilka majestätiskt tornade upp sig öfver
Vaikijaure-sjöns nordvästra strand och svagt aftecknade sig mot
himmelen, då togo sig våra känslor uttryck i »Du gamla, du friska,
du fjällhöga nord», som uppstämdes och unisont afsjöngs.
Den sjöngs af hjärtans lust, och tonerna rullade och ekade
länge utefter den spegelblanka vattenytan, och kraftigt och
fulltonigt återskallade skogens eko: »Ja, jag vill lefva, jag vill dö
i Norden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
