Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Still Johans jakthistorier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men så kom de’ där ohyggliga åskvädret. De’ va’ samma år,
som jag bytte till mig storsvari’n, du minns; och jag skulle leda
hem hästen från hagen, men då jag kom fram på takten, så
fick ja’ höra kyrkklockorna så nära som öst i gården, för si
de’ va’ kongsringning, du vet, efter kong Oskar I, och så
okristeligt hett va’ de’, så ja’ tänkte, att nu blir de’ väl något konstigt
väder. Och så blef himlen liksom gul, men inte ett moln syntes
till. Men rätt som det var, så lyste det till och med detsamma
en knall, så jorden skallrade, och så blef det blixt på blixt och
knall på knall, och hästen tvärstannade, kröp ihop och skälfde
som ett asplöf, och de’ va’ stört omöjligt att få den ur fläcken.
Så kom de’ hagel och oväder, så Gud bevare oss!
Hagelstenarne voro tunga och hvassa som stora saltbitar och slogo
sönder handen på mig, med hvilken jag höll i betslet, så blodet
rann och skinntrasorna slängde. Se’n blef de’ hällregn och så
snö och på natten kallt som på vintern. På morgonen var
marken hvit och hårdfrusen, och den nedklappade säden så
hårdt hopfrusen, att den låg i stora flak. Först mot
aftonen började det tina upp, och då stodo axen rätt upp i vädret
– hvita och tomma ...
Här tystnade Johan och tillslöt ögonen. Ja, då grät jag
visst som ett barn! sade han efter ett par ögonblicks tystnad,
i det han öppnade ögonen och sträckte ut handen efter en
eldbrand för att tända pipan. Men Gissel Lasse, gormtratten där,
du minns, svor och sa’, att nu få vi proppa i oss furubröd och
västanvind.
Ja, furubröd fingo vi nog äta det året, och få voro de
familjer, där sådant ej fanns, och så var de’ nu att försöka
skaffa sig lite från skogen, och där fanns nog också lite att få
på den tiden. – Johan tystnade på nytt några ögonblick och
tände pipan, som hade slocknat.
– Var det den hösten du sköt den där stora
björnhonan, som ref så mycken boskap nedanför Bilsåsberget och
tog kål på den ilskna prästtjuren strax nedanför Mustvallen? –
– Nej, jag sårade henne blott den gången. De’ va’ först
hösten därpå, som Böles Pelle, Lapp Klemit och jag ringade
henne och togo henne på vintern. Men vi hade nu liksom lite’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
