- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1898 /
59

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Still Johans jakthistorier.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tur ändå den där hösten. De’ va’ nu Pelle, Klemit och jag. Först
harfvade vi upp Bilsåsmarken, och lite’ snö var’ de’, och vi sågo
nog spår efter några myrtussar (småbjörnar), som farit och
larfvat efter myrarne. Så ville nu Pelle och Klemit, att vi skulle
gå efter dorn där. Nej, sa’ ja’, vi ska ha reda på storkråvet
där. Ja, så stodo vi nu där och hvilade en stund. Nu går
jag, sa jag, åt Lillhelvete[1] till. Gå till Storhelvete, om du vill,
sa’ Pelle, som hade nog så starkt mungreje; och så gingo vi åt
hvar sitt håll. Ja, då jag kom bortåt Lillhelvete, träffade jag
på färska spår efter en mycket stor björn och två mindre, och
jag förstod genast, att det var det där storvraket med sina
ungar. Spåren gingo efter bäckdalen uppåt mot berget, än efter
själfva bäcken, så att inga spår syntes i snön, och än bredvid.
Styggare och styggare blef det. Stora stenblock lågo
uppstaplade öfver hvarandra, grofva kullfallna trädstammar lågo kors
och tvärs, och berget hängde öfver på båda sidor. Som jag
nu klef på i stenramlet och öfver vindfällena, började Ferm
borstas och morra som vanligt. Han var så hetsig den där,
men styf var han att gå på storvildt. Så slog jag ledbandet
om nosen på’n, men jag vågade nu inte smälla till honom, för
si då hade han satt till och vråla. Så smög jag mig fram ett
stycke till, och vinden var emot. Så fick jag se storvraket
där komma klifvande ur bäcken uppför stenramlet, åtföljd af
ungarne. Så klämde jag till rätt bakom frambogen! Men då
skulle du ha hört, hur hon bÖlade som en oxe, kastade sig
tillbaks och kom rusande rakt emot mig. Då ryckte jag upp
knifven, skar af ledbandet invid halsen och släppte hunden,
som rusade mot björnen och hoppade rakt upp på dess rygg
från sidan. Men innan jag hunnit ladda – jag hade nu bara
mynningsladdare på den tiden, förstås — hade björnen tagit
till flykten och stannade icke vidare för hunden. Då jag hunnit
ett stycke bortom Kusböle, kommo äfven Pelle och Klemit,
hvilka hade hört skottet och hundskallet och hade genskjutit mig.
Så jagade vi björnhonan där i tre dagar öfver
Häcksåsmarken, uppför Gräftådalen, sörÖfver kälen och tillbaks åt


[1] Så kallas en oländig trakt
vid foten af Oviksfjällen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:53:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1898/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free