Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - På skogsstråt af Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 ANNA-LISA.
stoiskt lugn. Vi togo emellertid af oss klädningskjolarna och
satte oss i en lång rad den ena ofvanför den andra på
vindstrappan, där vi befriade oss från våra drypande fotbeklädnader
och satte på oss torra strumpor. Vi måtte ha utgjort en skön
syn. På trappan kunde man ej se, att den varit renskurad,
då vi kommit.
Vår förtjusning var obeskriflig, då vi på bordet upptäckte
sylt och mjölk. Den minskades dock betydligt, sedan vi slagit
ut ett glas mjölk och spillt sylt på den rena duken. O, så
vi skämdes!
Jag vill lofva, att vi sofvo godt. När vi vaknade igen,
var det strålande solsken. Vi borstade våra kjolar, som de
hederliga människorna under natten torkat åt oss framför
spisen. Jag vill åt alla turistande damer, som ha otur med
vädret, för kjolarnes rengöring rekommendera sådana borstar,
som bruka begagnas att rykta hästar med. De äro
oöfverträffliga. Men när vi återigen kände oss torra och snygga och
med tillfredsställelse betraktade hvarandra, så väntade oss en
obehaglig öfverraskning. Skorna voro ännu våta och sura efter
nattens vedermödor. Jag kan icke beskrifva, hvilka själskval
det orsakar en ren och torr människa att behöfva draga på sig
ett par fuktiga, hopdragna skor. Sedan det en gång är gjordt,
känns det dock åter bättre.
Efter frukosten satte vi oss på bron och solade oss som
flugor om våren, medan vi väntade på roddare.
Klockan blef tre, innan vi fingo rodd öfver sjön till
Sör-leringen. Sjön låg klar och genomskinligt ljusblå med dansande
glitter på de små vågtopparna, och höjderna stodo friskt gröna
rundt omkring. Och härligt var det att i den svala soliga
aftonen gå skogsstigen till Mörkelåsbodarna. Vid sjutiden
kommo vi fram till fäbodvallen, som låg stilla, solig och fridfull
framfor oss. Vallen sluttade nedåt, här och där höjande sig
till små kullar med små, små lador och »fångs» (ladugårdar)
på toppen; i sänkorna mellan dem växte låga granar, som af
getterna klippts i pyramidform. Rundt om stod skogen stilla
med de solbelysta barrgrenarna ljusgröna mot mörk bakgrund
och spindelväf glänsande på långt håll. Vi gingo in i en stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
