Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HJULHISTORIA FRAN FINLAND. 157
middag eller de oregelbundna verbens böjning hos något
för-enkladt världsspråk, därom hann jag aldrig bilda mig någon
öfvertygelse, ty plötsligt gjorde han helt om, talade och sade:
»Hvad skulle du säga om en bukt i österled, till Swietaja
Rossia exempelvis?
Jag stannade gungstolen tvärt, reste mig, sjönk tillbaka
igen, försökte andra resan, lyckades, stapplade fram till
tobaksskrinet, tände en pipa och — bleknade, ity att jag förnam, huru
en välbekant rysning långsamt ormade sig alltifrån knävecken
ända upp till nackgropen, där den mekaniska skjortknappen
sitter och fyller sin blygsamma uppgift. Kände till
symp-tomerna, hade haft dem förr, begrep, att jag var klippt. Det
var arfvet från våra nomadiserande förfäder, det var
vandringsfebern eller far-soten, som den fordom benämndes, och ingen
visste bättre än jag själf, att den på intet sätt kunde hafvas,
förrän jag satt uppe i rökhytten på Döbeln och hörde hafvet,
det stora, starka hafvet, som aldrig isas och som aldrig grumlas,
sjunga sin eviga frihetshymn, medan Söderarms fyr sände mig
en sista, tindrande afskedsblick från sagans gamla land, som
man kanske först på främmande botten lär sig skatta och
hålla af med den allt uteslutande hängifvenhet, det ovillkorligen
kräfver och tusendefaldt lönar.
Allt detta jämte mycket annat, som jag inte längre kommer
ihåg, löpte genom min hjärna lika svindlande hastigt som
kurir-tåget Paris—Bordeaux. Dock sade jag aldrig ett ord, sökte
till och med se likgiltig ut, så godt det nu sig göra lät.
Men Grumio, den banditen, han teg inte, han, utan trampade
golfvet i vild extas och ordade väldeliga. Det förflutnas ande
var öfver honom, och han hof upp sin röst att k vada till
svunna tiders lof.
— Det gamla lifvet igen, du! Milde Melander, det gamla
jublande, fågelfria lifvet, då den ena dagen inte är den andra
lik, utan allt är nytt och friskt och färgrikt som en vildapel
i blom. Muta järnvägskonduktörer och museivaktmästare, du,
rida kosackhästar, så att det piper om öronen, och marschera
midt på gatan i osäkra kvarter för att inte bli indragen i en
port och rånad, du —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
