Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En hjulhistoria från Finland. Af Mari Mihi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 MARI MIHI.
är lika resultatlöst med denna mänskliga gata, hvilken
måhända likt den gordiska knuten endast kan huggas af, ej lösas
med människohand. Dock vet man ju aldrig, hvad tiden kan
förmå, och hon, den 27-åriga, har ju ännu hela lifvet för sig,
men, du barmhärtige Gud, hvilket lif!
Ett obeskrifligt intryck får man i den s. k. barnkammaren.
På vår korta vandring från vaggan till grafven få vi vanligen
bevittna mycket synd och elände, blifva vi åskådare till
sorgespel, hvars minne först dör med oss själfva. En dylik tafla
visade man mig här. De mödrar, hvilkas barn ännu ej uppnått
två år, tillåtas nämligen, j*ag vet ej hvarför, att föra med sig
dem i fängelset.
Ett långt, skumt, rektangelformigt tornrum, där kanske
någon af tavasternas vilda höfdingar försmäktat under
Folkungarnes glansdagar, vaggvisor och svordomar, blandade med
barnjoller — nej låt oss gå.....
På aftonen satt jag och sprakade politik med några
nyförvärfvade vänner. Ingenstädes i hela vida världen kan en
svensk bli varmare mottagen och älskvärdare kvarhållen än
här. Det är så vackert att höra, huru dessa svenskvänliga med
sitt hjärtas innersta fibrer hänga fast vid det land, för
hvilket deras fäder drogo svärd och dogo; den är så innerligen
rörande, denna trohet i det sista, så innerligen rörande, om ock
så oförtjänt. Ty vi, barnen af stjärnan bland nordanlanden, hvarför
gåfvo vi så litet tillbaka åt detta arma hjältefolk, som ju skänkte
oss allt, hvarför gingo vi ej man ur huse att stå eller falla vid deras
sida i den sista striden, hvar fanns den blå och den gula brigaden
vid Sikajoki och Oravais? 1809 skall ständigt förblifva den
röda rostfläcken på Sveas sköld, och ju blankare den är, desto
skarpare detta skammens märke. Ett stort namn är en förfärlig
börda, hvarunder vi mången gång sviktat, men den har aldrig
mer än då förmått trycka oss ned i stoftet, på knä.
Så skildes vi omsider med ett lefve för minnena, det enda
vi hade gemensamt, och dagen därpå gick jag att möta nya
öden på min väg mot norr, mot de tusen sjöarna, ty just som
jag skenat utför en pikbrant stupa, får jag se en liten
fruntimmersflicka sitta på landsvägskanten i sällskap med en velo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
