Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarlif i högfjällen. Af Knut Winge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lågo topparna däremot höljda i moln, sysselsatte han sig med
glacierundersökningar, bestämde isens rörelsehastighet,
afsmältningens belopp, uppmätte glacierernas bräm för att en gång
kunna afgöra, huruvida glaciererna rycka framåt eller aftaga i
storlek etc. Naturligtvis ägnade Hamberg sig också åt de
geologiska undersökningarna.
Vare sig det var fult eller vackert väder var mitt göra
däremot detsamma. Det gällde att uppgå profiler längs
bäckfårorna och insamla stuffer, allt i och för en geologisk
kartläggning af området.
An följde jag någon bäck utför dess lopp, och ofta gick
vägen då i en canonliknande fåra, som bäcken brutit i starkt
förklyftade bergarter. Mången gång stannade jag för att
beundra ett skummande vattenfall eller några väl utmodellerade
jättegrytor, som bäcken utsvarfvat i de mjuka bergarterna.
An åter bar det i väg uppför ett fjäll utmed en brant
bäckskärning, af lapparne kallad rippe. Uppför kantiga block och
slippriga sluttningar gick det till snöfläcken eller glacieren, som
matade bäcken. Och sedan vidare uppåt toppen. Yar det då
vackert väder, fick man njuta af det härligaste fjällpanorama,
men var det kallt och yrde snön däruppe, då drogos vantarna
på och sveptes kappan tätare om, och det hände väl då också
någon gång, att man sände en vemodig blick ned mot låglandet,
där solen sken ifrån en klarblå himmel. Men man måste ned.
Försiktigt gick det utför branten. De af frosten lössprängda
blocken ge icke något pålitligt fotfäste, och gång efter annan
gledo stenarna undan, som man steg på.
En gång föll jag omkull, därför att den sten jag valt till
fotfäste, åkte ned. De ofvanför liggande stenarna började röra
på sig. Jag varskoddes af rasslet och kröp hastigt åt sidan.
Det var hög tid, ty i ett huj rutschade en massa stenblock
förbi. »O, hvad jag blef rädd!» skrek Anta, som var med mig.
Hade nedstigandet varit svårt eller dagen på annat sätt
mödosam, smakade det emellertid så mycket bättre att komma
ned till tältet. Väl där, gjorde min karl upp eld, och
hafregrynen, som på morgonen lagts i blöt, sattes på. Var Olsson
hemma, skötte han köksbestyren, eljest rörde jag själf i gröten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
