Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sommarlif i högfjällen. Af Knut Winge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pau-Lasse var en kolerisk, stolt natur, och då han blef
vred, skrädde han ej orden. Man fäste sig dock vid honom.
Det låg hos honom något förtroendefullt och sympatiskt, och
lofvade han att göra något, kunde man vara viss om att han
skulle göra det ordentligt.
Amma Grufvisare var engagerad såsom renskötare och
tjänstgjorde ej såsom handtlangare. Jag lärde därigenom ej
känna honom så väl som de andra lapparne. Han var
emellertid omkring 50 år, liten till växten och med svart tofvigt hår
och skägg. Han rökte nästan jämt. »Utan tobak inte lefva»
klagade han en gång, när hans tobak var slut. Han uttryckte
sig dåligt på svenska och hade stor svårighet att uttala två
konsonanter i följd, isynnerhet då dessa utgjordes af »muta
cum liquida.» Så talade han om bördans »lata» (flata) sida,
som borde ligga emot härken. »Ska’ vi lutta (flytta) i dag?»
och »vägen går i en stor rok» (krok), voro också tvenne af
Ammas uttryck.
Vid bältet bar han ständigt sin lasso för att kunna infånga
renarna för den händelse de skulle komma lösa. Renarna
skötte han mycket väl. Han var ständigt mån om att de
skulle ha godt om bete och valde ut de mest myggfria
betesplatserna. Bromsarna voro hans afsvurna fiender, och jag
minnes lifligt, hvilken komisk scen som tedde sig för mig en
morgon, när jag trädde ut ur tältet. En underligt klädd figur
gick omkring bland härkarna och klatschade dem med
någonting än på ena och än på andra sidan. Det var Amma, som,
mycket lätt klädd, gick omkring och med en visp slog ihjäl
bromsarna, som den soliga morgonen voro särdeles svåra.
Anders Påggo var en lapp med brunt hår och ganska fina
anletsdrag. Han var 35 år och änkeman.
Det var en komisk figur. Han var ganska opraktisk och
icke vidare energisk. An hade han tappat sin oumbärliga
rökpipa, sin »pip», som han sade, än hade han förlagt
stuff-hammaren, och än var det synålen, som kommit bort i gräset,
då han skulle böta sina skor. Men Påggo var godhjärtad,
språksam och sökte ständigt vara underhållande. Han uttryckte
sig mycket familjärt, och då han hörde, att jag större delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
