Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Dagas färd. Af Johan Gunnar Andersson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN DAGAS FÄRD. 219
»Hedersgutt, det var roligt du kom. Här ser du Daga,
som vi ska fara med. Nu måste du komma ombord och titta
på henne.»
Så blef han presenterad för Julius och kapten och fick
syna Daga både utan och innan. Den var inte illa, menade han.
Vid 8-tiden på kvällen var allt klart ombord, och
gubbarna fingo fara med båten tillbaka till Fiskebäckskil.
Nästa dag var en söndag. Den var ägnad åt hvilan och
afskedet, och herrarna på stationen voro nog vänliga att på
kvällen dricka en afskedstoddy med oss på restaurantens
veranda i Fiskebäckskil.
Efter hemkomsten från denna lilla afskedsfest kunde jag
ej förmå mig att gå till sängs. Afresan var så omedelbart
förestående, tankarna voro så många och skiftande. Sömnen
skulle ej komma i denna sinnesstämning. Det var några bref
till hemmet och ett par bekanta, som lämpligen borde skrifvas
före affärden, och jag grep mig an med dem. Timmarna gingo,
och ljuset brann ned. Då arbetet var färdigt, föll den
begynnande dagens första, svaga ljus in i rummet. Jag gick ut och
ned på bryggan.
En soluppgång öfver Gullmaren. I skiftande dagrar hade
jag förut sett den härliga fjorden. De underbara, lugna
kvällarna till exempel, då solen just är färdig att sjunka ute i
hafsbandet, då Gullmarens vatten delvis redan ligger i skuggan,
medan ljuset ännu glider fram öfver Bornöarna och belyser
Smörkullens topp, och Rödskärens varma, fina färgton ännu
tjusar ögat. Eller ovädersdagarna, då regndiset stämmer allt
i grått, både vatten och berg, eller solskensdagarna med lagom
segelbris, då fjorden är så glittrande vacker. Men en
soluppgång, det var någonting alldeles nytt. Underligt att detta
skulle blifva mitt afsked från fjorden. Sakta höjer sig solen
öfver Skaftölandet, ljuset har redan nått Närbergets krön, det
sänker sig och kommer närmare, nu stryker det redan fram
öfver Blåbärsholmens klippor, nu faller det bjärt på stationens
hvita byggnader, och hastigt glider det vidare in öfver viken,
som nyss låg i gryningens matta halfdager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
