Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
juli kom inrasande till mig och bedyrade, att det var det
härligaste väder och den renaste luft, som någon dödlig kunnat
drömma om. Jag kände mig tung i hufvudet och mindre hågad
för att stiga upp, men då mina plågoandar fortfarande höllo
serenad för mig och jag fått höra, att inga mygg syntes till
ute, beslöt jag att göra en kraftansträngning, var snart i
kläderna, slog ihjäl en mygga till afsked och trädde ut. På
några ögonblick var dåsigheten försvunnen, förargelsen öfver,
myggen borta, min sömnlösa natt glömd, och idel fröjd öfver
tillvarons härlighet, naturens skönhet och den förestående
vandringens behag bofast i sinnet.
Det var en sådan där frisk, solig morgon, med luft så
klar, att man tyckte sig blott behöfva räcka ut handen för att
nå till snön på »Snasen», och så lätt, att man hade svårt,
mycket svårt, att gå och tala på gammalt vanligt, civiliseradt
sätt, utan att ideligen frestas till något öfverdåd.
Vår frukost var särdeles animerad, och sedan vi tillhandlat
oss mor Ingrids sista mjuka brödkaka och likaledes länsat
äggförrådet, lassades samtliga våra effekter på Olaus lilla gula
sto, och kl. 1/2 7 anträdde vi färden. Vi voro då 5 turister,
2 förare, Olaus och Henrik, samt 2 hästar, emedan ett 2
månaders gammalt föl ej kunde lämnas hemma och således i
tidiga ungdomen började tränas för fjällifvet.
Vi hade anmodat en förare att medfölja för att möjligen,
genom att han stannade i Sylstugan, kunna få dennas väktare
att följa doktorn och mig öfver Helagsfjället, då det försäkrats
oss, att förare där behöfdes och att Lars i Sylstugan var känd
med vägen. *
Så bar det af upp efter Handölsån, och snart voro vi vid
öfre forsen, som dock var betydligt reducerad af vattenbrist,
och så vidare uppåt, så att vi hunnit blifva både varma och
törstiga, då vi kl. 8,20 anlände till Dals vallen, den enda
befolkade plats, som finnes på vägen, en verklig liten fjälloas,
med härligt läge och en förvånande rik växtlighet, samt med
utsikt, genom en öppning i grönskan, till Sylarnes kantiga toppar
* Sylhyddans väktare får icke göra längre turer än upp i fjället.
Bed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
