Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi kommo omsider till Ekorrån och fingo utsikt till
Ekorr-dörrens imponerande fjällsidor, och en stund kände vi nog
frestelse att tåga den vägen genom »dörren» för att gästa
»Ne-dalen» på norska sidan, men vi höllo oss till vårt program och
fortsatte framåt Helagsfjället. Snart kommo vi in i en
dryggången terräng, bestående af idel aflånga sandkullar, som alla
hade sin längdriktning ungefär i N. O. och S. V., och lågo så
tätt, att man antingen måste delvis öfvergå dem eller göra
långa krokar för att kringgå dem. Detta förargade oss, det är
ej värdt att neka till det, men snart kommo vi ur dalen och
började stiga uppför Helagsskaftet, då vi med ens märkte en
besynnerlig teckning på en stor brant snödrifva uppe på
»Stöten». Det såg ut som utströdt granris i oregelbundna slingor
och fläckar, och fastän vi hoppades, att det skulle vara en
renflock, kunde vi ej på så långt håll afgöra, huruvida det var
så eller ej. Vi observerade noga, om figurerna skulle förändras,
och sedan vi närmat oss mera, konstaterade vi detta som ett
faktum, och alltså måste det vara en renflock, en sådan där
som drager sig samman från skilda håll för att lefva vildlif
under sommaren och sedan med oändligt besvär uppsökes och
sorteras efter märkena af de respektive ägarne. Då vi hunnit
på ett bösshålls afstånd ifrån dem, lade vi oss ned orörliga
och observerade dem. Där funnos alla åldrar och storlekar,
från oxar med väldiga horn till de små näpnaste kalfvar, och
deras egendomliga grymtande läten hördes tydligt genom
stillheten.
Bäst vi så lågo, hörde vi klapprandet af renhofvar tätt
invid oss, och då vi vände oss om, stod där en ensam renko
blott ett par famnar ifrån oss, betraktande oss nyfiket. Vi
lågo alldeles stilla, och efter att ha tittat en stund, gjorde hon
en lof och bekikade oss från en annan sida. Efter att så ha
uppmärksammat oss, satte hon af med god fart upp i fjället
och ut på drifvan till de andra. Vi fortsatte nu upp på
kammen och gingo längs denna för att komma alldeles ofvanför
drifvan, där renarne stodo, men då fingo de antagligen väder
af oss, och oxarne började på ett mycket komiskt sätt åka utför
drifvan, bromsande med bakbenen, så att de gjorde liksom en nigning,
då farten blef för stor, och hela skaran, som vi nu
kunde bedöma till öfver 300 stycken, följde efter med alldeles
samma manöver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
