Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandringsminnen från Jämtland och Härjedalen sommaren 1897. Af Thore Thelander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter åtskilligt frågande fingo vi veta, att dessa vallar
endast äro befolkade hvartannat eller hvart tredje år och
ingalunda hvarje sommar. I år fanns folket på andra sidan Mittan,
en half mil bort. Att uppsöka dessa vallar lockade oss ej.
Vi utsago en björkdunge, där vi kunde hvila i skuggan
och dar vi till sista smulan gjorde slut på det lilla, som ännu
fanns kvar af matförrådet.
Sedan vi rastat en timme, började vi åter vår vandring,
hunno snart den vackert belägna Djupadals vallen och bortom
denna den för sitt kalla, klara vatten beryktade Djupdalsbäcken.
Från Djupdalls vallen var, såsom slåttermannen sagt, »stark
stig» ända till Bruksvallarne, men den var också lång och varm,
och vi började känna, att vi lefvat på förknappning de sista
dagarne. Solen gassade också ibland, då vägen gick genom
dalsänkor, så ohyggligt, att doktorn började fantisera öfver
solsting, men då vi ej kunde komma ihåg, att vi någonsin hört
talas om sådana fall i fjälltrakter, tröstade vi oss med att
sådant ej förekommer.
Ändtligen kommo vi till byn Bruksvallarne och gingo
genom en grind in på hvad man skulle kunna kalla en bygata,
fastän en fullkomligt öde sådan, ty intet lif syntes till. Vi
knackade på flera stugudörrar utan resultat, och till sist gingo
vi och tittade in i fönstren till de hyddor vi passerade. I en
af dem tyckte vi oss skönja något lefvande, gingo ogeneradt
in och funno en uråldrig gumma med rinnande ögon och millioner skrynklor, som satt i en vrå af den oändligt smutsiga stugan och åt tätmjölk ur en bleckhink. Vi frågade, hvar man
kunde få husrum öfver natten, men gumman var döf och
obekant med vårt språk, så att det dröjde en stund, innan vi kunde
göra begripligt hvad vi menade, och det enda begripliga svar
vi fingo var: »Ost i byn», beledsagadt af en gest nedåt byvägen.
Vi lunkade vidare och fingo se ett rödmåladt hus, hvilket
gaf oss förhoppning om att dess ägare måtte vara så
försigkommen, att vi kunde få logis där, och just som vi hunnit
*** Anmärkningar, rättelser och tillägg rörande resehandboken
emottagas tacksamt, om de skriftligen ingifvas till Svenska Turistföreningen.
Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
