Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seglingsidrottens uppkomst och utveckling. Af E. A. S:th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGLINGSIDROTTENS UPPKOMST OCH UTVECKLING. 311
Båda dessa båtar, men i synnerhet den senare, visa, huru
högt uppdrifven skeppsbyggnadskonsten var hos våra förfäder
för mera än tusen år sedan. Med sådana arf är det
märkvärdigt, att ett så genomgående förfall i detta hänseende, som
medeltiden har att uppvisa, kunde uppstå hos oss.
Gökstads-båten har en nästan idealiskt vacker undervattenskropp, och
den norska fartygskonstruktören Colin Archer kar påvisat, att
dess s. k. deplacementslinje i det allra närmaste var en
våglinje eller en sådan kurva, som man nu efter så många sekler
vetenskapligt fastslagit såsom ett »sine qua non» för
deplacementets fördelning, om båten skall erhålla den snabbaste farten
eller med andra ord om dess undervattenskropp skall göra det
minsta motståndet i vattnet.
Det är i allmänhet märkvärdigt att, under det våra mindre
farkoster eller de, som byggdes af våra kustbort för fraktfart
på kortare sträckor, såsom Blekingsekan, kosterbåten m. fi. hade
vackra linjer och voro utmärkta seglare i flera sekler, man
envisades att konstruera de sjögående fartygen efter helt andra
principer, som gjorde dem till dåliga och manövertröga seglare,
och detta kan endast delvis förklaras af skeppskonstruktörens
värsta fiende, artilleriet. För att göra fartygen lämpliga att
föra en mängd kanoner måste man nämligen betydligt öka
skrofvens bärighet. Härigenom skapades de fula, klumpiga
fartygen, som ända in i 1700-talet rullade sina otympliga
former i alla haf.
Skeppsbyggarens eller rättare skeppskonstruktörens yrke,
ehuru numera delvis regleradt af matematiska lagar, förutsätter
i högre grad än de flesta andra en viss artistisk begåfning —
en blick för mjuka, sympatiska linjer, om ej skeppskroppens
rytmik skall störas. Det var denna »feu sacré», som våra
förfäder synas i så hög grad ägt och hvaraf de gjort bruk vid
konstruerandet af de underbart vackra kroppar, vikingaskeppen
ägde. Man har all anledning tro, att de gamla nordborna,
äfven om de lärt skeppsbyggeriet från andra folk, dock själfva
utvecklat detta i en grad, hvarom deras forna läromästare ej
hade en aning. De långa vikingatågen, färderna till Grönland
och Amerika, till Frankrike och Medelhafvet visa, att de gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
