Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Seglingsidrottens uppkomst och utveckling. Af E. A. S:th.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 e. a. s:th.
brukliga regeln i England, som ännu användes i K. S. S. S.,
r v s
är —p^j— *. S är här segelarean, L längden i vattenlinjen,
båda mätta i meter.
I denna formel ingår ej deplacementet, hvarför man kunde
tycka, att detta skulle ökas i oändlighet såsom ej beskattadt.
Men så är ej fallet, enär ett stort deplacement, utom det att
båten därigenom blir för fyllig, fordrar en stor segelarea såsom
motvikt för att framdrifva ett sådant skrof och segelarean är
T \f ^
hårdt beskattad i formeln J Cj . För att därför minska
segelarean så mycket som möjligt, har man äfven måst göra
deplacementet litet. Idealet för en modärn båt är därför den, som
nästan intet deplacement äger, d. v. s. den, där
undervattens-kroppen är ett minimum. Som man emellertid måste hafva
en viss stadga i båten, om man skall kunna segla, har man på
senare tider sökt motverka brist på tyngd i själfva skrofvet
med att därunder lägga en tunn, djup kol och belasta denna
med bly. Härigenom har man kommit till sådana
seglingsmaskiner, som de moderna s. k. fen- och bulbbåtarne, hvarest
på en djup, i stället för köl, fästad järnplåt, fenan, finnes i
undre kanten fästad en cigarrformad blytyngd, bulben. Men
äfven de s. k. kölbåtarne hafva nu för tiden en mycket djup
och tunn köl, hvars nedersta del är af bly, och häröfver ett
starkt utsvällande skrof, som är så lätt byggdt som möjligt för
att tillåta den största tyngden att koncentreras djupt ned i
blymassan.
Och härefter öfvergår jag till yachttypernas utveckling.
1840-talets yachter voro dels en och dels tvåmastade d. v. s.
dels kuttrar, dels skonertar**, hvilken senare typ/som ända in i
70- och 80-talen rätt mycket användes, nu nästan aldrig brukas.
Kuttrarne hade något fallande förstäf, små breda akterhvalf,
tvärsektion med tämligen rak bottenform, lång, rak, i -allmänhet
horisontel köl, nästan rätt uppstående akterstäf och stor bredd
* Nämnaren var i engelska formeln olika därför att måtten togos i
fot i stället för i meter.
** En senare tillkommen tvåmastad typ är den s. k. »yawlen»,
men aktra masten är å yawlen en bisak, hos skonaren motsatsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
