Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stund. Men med fyra man vid rodret och skutan starkt
på sidan gingo vi lyckligen fram genom de allt jämt
växande hvirflarne. Vid Fineidet togo vi in en väldig
män-niskolast, den norska arbetsstock, som efter att hafva
arbetat sin reglementerade tid i Sulitelmas koppargrufvor,
åter sprides för alla himmelns vindar. Den hemlösa skarans
mörka lott kastar en djup slagskugga öfver naturens
strålande anlete, och vi genombäfvas af ett skärande hvarför?
Afsked tagas från gamla kamrater, därvid bränvinnsflaskan
flitigt anlitas såsom tröstare. Sorgsna sitta kvinnorna med
sin minsta i famn på den blåmålade kistan, det enda de
nu äga af hem. Tvärsäkra gutter sätta näsan rakt i sky
och tycka »det kan veere nok så morsomt med ombytte».
Flere af dem draga tillbaka till sina hem här nordpå.
Så äro vi då i Bodö. Här härskar Atlanten
enväldigt och blott vid strålande solskenshumör drar den de
dimtunga, grå draperierna från Börvasttindernes och
Beie-rens härlighet. I dag var den mer än lofligt sur. Men
det Oaktadt gjorde staden ett gladt, behagligt intryck. Med
sitt rörliga hamnlif, sin breda Storgata, garnerad af
ståtliga butiker, sitt trekantiga torg med den lilla vackra
näckrosfontänen har den något af rask fiskarjänta i förening
med en liflig, verserad världsdam öfver sig. Hos fröken
C. Johansen funno vi ett både godt och ganska billigt logis.
Lifligt var vårt intresse att här på ort och ställe få
höra något om Pelle Molin, de norrländska ödebygdernas
unge skald, som sofver sin sista sömn på denna strand.
Och ej var det svårt. Vid vår fråga än till den ene, än
till den andre, ifall de kände honom, svarades alltid med
entusiastik kläm: Oh, ja, meget godt, det var en kjsek mand.
Ej var han alltid den trollbundne stackare, som med
dröm-tung håg dådlös rufvade öfver sitt eget och sin fattiga
hembygds dystra öde. Nej, här vid det fria haf och buren på
sköld af varm sympati raknade modet, och med eld i håg
drog han ut att eröfra sitt rike. Frisk som en fjällvind
lefver därför hans minne bland de förstående vänner, han
här vunnit, och hvilkas bekantskap vi genom en lycklig
Svenska Turistföreningens Årsskrift, i8qq. a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
