Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nor och brister, allt detta verkade som en gripande predikan
om människans och människoverkens korta varaktighet.
Uppfylld af dessa vemodiga tankar steg jag åter i
sadeln och begaf mig söderut för att sammanträffa med
mitt ressällskap. Kartan angaf en väg, som jag trodde mig
lätt kunna finna. Någon förändring måste emellertid ha skett
på senare tid, ty jag fann snart, att den inslagna vägen fört
mig för långt åt söder. Då jag emellertid såg ett spetsigt
kyrktorn höja sig på något afstånd, antog jag det vara
Lärbro och fortsatte min väg. Det dröjde dock en god
halfitimme, innan jag kom ut till landsvägen, och då befanns
jag ha kommit till Othem, nära 8 km. ur den rätta kosan.
Nå väl, ingen skada skedd! Othem kan ju ock vara värdt
att beskåda. Hvad som där särskildt slog an på mig
var en grafhäll från medeltiden med ytterst sirlig munkstil.
Snart sagdt otaliga sådana grafstenar lära finnas vid och i
de gotska kyrkorna; en hel mängd fingo vi tillfälle att se.
Man kunde ej undgå att iakttaga den stora skicklighet hos
stensnidaren, som äfven dessa minnesstenar röjde.
Beklagligt är, att dessa stenar mångenstädes fått en sådan plats,
att de svårligen kunna undgå förstörelsen. Ofta ligga de
i koren eller gångarna, stundom, såsom vid Fardhem, Hemse,
Linde m. fl. kyrkor, bilda de ett slags gångbana utomkring
själfva kyrkväggen. Flera hade redan nått den grad af
ut-nötning, att inskriptionerna, om de ej förr i tiden
upptecknats, för alltid gått förlorade. Här borde naturligtvis något
åtgöras . från myndigheternas sida, ty det är ej att lita på
att det allestädes finnes enskilda personer eller föreningar, som
sätta en gräns för förödelsen.
På vindens vingar bars jag tillbaka vägen åt Lärbro och
kom just lagom för att få sällskap med min reskamrat, som
i half förtviflan stod i begrepp att lämna mig åt mitt öde
och fara till Slite och äta middag. Vi hjulade nu
gemensamt dit. Vägen var här i trakten rätt dålig i följd af ett
förskräckligt skyfall, som ägt rum några dagar förut. I
närheten af Slite betraktade vi »raukama», dessa underliga, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
