- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1899 /
103

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Uppkomsten af hela den djurgrupp, slidhomsdjuren, till
hvilken förutom oxsläktet äfven get-, får- och antilopsläktena
höra, sträcker sig tillbaka till det mellersta skedet af
tertiärtiden; dessa djurs förhistoria har sålunda afspelats på en
annan skådeplats än den skandinaviska norden. En
jämförande granskning af de sagda djurformemas organisation
ådagalägger, att af dessa oxsläktet är det starkast ombildade,
det minst ursprungliga; eller med andra ord: detta släkte är
det som mest aflägsnat sig från den för däggdjuren typiska
byggnaden. Men att oxsläktet är det mest moderniserade
innebär jämväl, att det äfven måste vara det yngsta, det
historiskt sist tillkomna bland slidhomsdjuren — en slutsats,
hvilken i viss mån bekräftas af geologiens vittnesbörd.
Utmärkande för samtliga oxarter gent emot de andra
uppräknade släktena är nämligen den starka utveckling
pann-regionen uppnått: pannbenen bilda helt och hållet, eller
nästan helt och hållet, hjämskålens tak och betäcka
vanligtvis äfven tinninggropen upptill, medan hjässbenen mer eller
mindre fullständigt af pannbenen undanträngts från
hjämskålens tak till tinninggrop och nackyta (jämför bild i och 4).

Steg för steg kunna vi hos oxsläktets olika
representanter följa gången af denna pannbenens utveckling. Vi böija
med de buffelartade formerna, hos hvilka pannbenen ej
ännu uppnått en sådan storlek och hjässbenen ännu, om
ock i ringa grad, deltaga i bildandet af hjämskålens öfre
yta, hvarigenom de buffelartade djurens hjämskålsbildning
ansluter sig till den ursprungligare och med öfriga
däggdjur mera öfverensstämmande hufvudformen hos öfriga
slid-homsdjur, t. ex. hos fåret (se bild 2 och 5). Utvecklingen
af pannbenen och förminskning af hjässbenen går sedan
genom en rad af andra oxartade former — bland dessa
bisonoxame — och kulminerar till slut hos den grupp, som
innesluter våra nu lefvande nötkreatur: hos dessa sträcka
sig nämligen pannbenen bakom och utöfver nackbenet,
bildande en tvärgående »nackkam», medan de nu små vordna
hjäss- och nackbenen ej nå utöfver tinninggrop och nackyta
(bild 1 och 4).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:21:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1899/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free