- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1899 /
274

(1886)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utmärkt kvarter i inspektor Silfverbrands angenäma hem,
besökte jag skogsbyame öster ut mot Sangis älf samt ett
lappläger väster om sjön.

Skogs- och bivägar äro, såsom förut påpekats, i regeln
icke inbjudande för hjulryttaren; till Lilla Lappträsk gick det
dock an, äfven om jag icke vill rekommendera vägen till
den ovane ryttaren på en sekunda maskin. Då jag for
samma väg tillbaka, väntade ångbåten vid Kamlunge och
middagen i Yttermoijärv, hvarför jag nödgades fara vägen med
full landsvägsfart, hoppande öfver decimeterhöga trädrötter
och stenar och ännu djupare hål och hjulspår. Efter den
turen ökades min beundran för min Columbia, som förut
burit mig på den vilda ridten utför Raggdynan för att
undfly bromsame.

Om vägen till L:a Lappträsk var dålig, så fanns det
ingen alls österut till Korpikåby — icke ens en gångstig
enligt kartan i :200,000. Men som jag hade en knapp mil
kvar till Korpik-ån (som faller ut i Sangis), beslöt jag att
med hjälp af en 20-årig yngling från Lappträsk söka ta mig
fram. Nu vidtog en af dessa ansträngande men intressanta
vildmarkspromenader, då man njuter af att vara så långt
som möjligt från de gator grå, från guldkrogar och
balsalonger. »Gångstigen», som skulle finnas, var af den allra
mest primitiva beskaffenhet, i det att myrame icke ens voro
spångade; om en smal spång fanns, var den af sådan
beskaffenhet, att man skulle vara antingen skogsmänniska eller
lindansare för att taga sig fram på den halfruttna, hala och
knotiga stocken. När man så midt ute på myren fick den
uppmuntrande underrättelsen, att smörjan vid sidan bara var
»3—4 alnar djup», kände man sig ovanligt enkel, och det
var med längtan man (då »spången» var litet bredare)
kastade en blick mot det i fjärran hägrande skogsbrynet. Dessa
norrländska myrar äro både nervretande och nöjsamma.
Sådana borde, jämte rutschbanor o. d., anläggas i Tivoli och
liknande nöjesetablissement för att bereda en blaserad publik
ett pikant nöje. Polisen skulle kanske förstöra spänningen
genom uthängande af räddningsbojar — sådana finnas icke
i ödemarken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 17:21:56 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/stf/1899/0330.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free