- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1900 /
58

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sjöfallet kunde tillryggaläggas på en dag, helst detta var
det längsta afstånd som, när hyddorna blifvit färdiga, skulle
ifrågakomma såsom dagsmarsch.

På jämförelsevis god väg tågade vi fram ända till
Kukkes-vagge och öfvervadade denna i närheten af dess utlopp i
Letsitjaure. Vadet, som sträcker sig i form af en mot
strömmen riktad vinkel, utmärktes genom ordet »Vad» måladt
med oljefärg på åtskilliga vid stränderna och utefter vadet
uppskjutande stenar.

Letsitjaure är en fullständig motsats mot Perikjaure.
Den senare ser djup, instängd och hemlighetsfull ut.
Letsitjaure ligger däremot öppet och flackt. Den är ganska
stor, men öfverallt i densamma uppskjuter en oändlighet af
svarta stenar ur vattnet och den gör intryck af att vara
oer-hördt grund. Namnet beror enligt Tuorta på att sjöns is
vid flyttningar användes såsom hviloplats för renhjoi-dama
och kan härledas från ett ord, som utmärker det
egendomliga knäppande läte, hvilket uppstår, när en renhjord stiger
upp och sätter sig i gång.

Nu böljade en högst besvärlig terräng. Mycket
svårgenomträngliga, låga snår af fjällris och vide, omväxlande
med stora ytor, täckta med stenskrafvel.

Mot kvällsidan uppnådde vi brädden af Sluggajokk.
Det hade nu böijat regna igen och den utsikt, som här
mötte oss, var i den mörknande luften en af de mest
ödsligt storartade man kunde se. Fjällplatån var sönderskuren
af djupa, steniga älffåror, och hvart man vände blicken, lågo
högar af väldiga klippblock hopvräkta liksom spillrorna af
en nedfallen himlakropp eller ruinerna af en jättestad, som
eld och svafvel, jordbäfning och pestilentia förstört och
för-häijat. Någon vegetation syntes knappast. Allting hade
samma liflöst gråbruna färg. En af bäckame kallades också
Rissabäcken, hvilket Tuorta öfversatte med svafvelbäcken,
och öfver det hela reste Slugga* sin vulkanliknande käggla.
Det var förstörelse satt i system.

* Slugga betyder tyvärr intet annat än »bulnad», ett med afseende på
formen dock ganska träffande namn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1900/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free