Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blir det ett förfärligt oväsen. Den fågel, som först gör
allarm, är rödbenan. Med ett ängsligt tjuvi tjuvi
tjipp-tjipp-tjipp kommer hon flygande mot en. Detta vållar ett stort
spektakel. En andflock, som legat och rotat i bottenmuddret,
lyfter strax och ger sig af så fort vingarna kunna bära, en
hop vipor och strandrullingar flyga upp och kretsa omkring
en i luften, utstötande sina klagande skrin, tärnorna upphöra
med att fiska och blanda sina skärande, gnisslande rop i
konserten. Aflägsnar man sig från kärret, tolkar rödbenan
sin glädje genom hvarjehanda jodlande löpningar, något
påminnande om vipans pamingsvisa, ungefär så här: tely tely
teliteliteli.
Rödbenan, äfven kallad rödbenta snäppan eller tolken
(Totanus calidris) förekommer vid alla alfvarets större
vattensamlingar. Det är en präktig fågel, stor som en trast,
prydlig och elegant i sina rörelser. Sitt namn har den af
de bjärtröda benen, som den under flykten låter något hänga.
Under flykten seglar hon ibland med något sänkta, orörliga
vingar, ibland rör hon vingarna i det snabbaste tempo,
liksom darrande. Hennes ungar måste vara mycket ömtåliga,
ty under en exkursion fann jag 4 döda och en döende unge.
Då jag tog upp de små liken, flögo föräldrarna klagande
kring mitt hufvud, liksom om de bekymrade sig om sin
af-komraa, äfven sedan lifvet flytt.
Den större strandrullingen eller strandpiparen
(Chara-drius hiaticula), äfven kallad gryll eller till, hvilka senare
namn tydligen härma hans läte, är äfven en mycket vanlig
fågel på alfvarets fuktigare ställen. När han springer på
en väg eller en jämn strand, jör han benen så hastigt, att
man icke kan urskilja dem på någon distans, så att det ser
ut som om han rullade fram. Hans läte är ett melankoliskt
tuip tuip eller tylli. Han kännes lätt igen på sitt svarta
halsband.
Tärnor och måsar ser man ofta öfver vattensamlingarna,
och stundom seglar äfven en och annan glupsk trut öfver
alfvaret, tagande en genväg ifrån Kalmarsundet till
Öster-hafvet eller tvärtom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
