- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1900 /
158

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Allting förändrades frän det ena ögonblicket till det
andra. Ibland ljusblått och skärt, ibland dimmigt grått.
Månen steg upp, blekt gul, och kylan svepte allt kallare
kring oss. Fåglarna började pipa i buskar och snår, göken
gol från östan och västan, morgonrodnaden skimrade fram
mellan dimmorna. Som lätta, fina fjun, som rosiga, mjuka
skyar flögo de bort öfver sjön, och bergen kommo allt
klarare fram. Jag kom att tänka på goda, skyddande andar,
som med mjuka vingar och milda händer stryka öfver
sorgsna, mörka tankar. Men nu hade bergen fått hvila och
styrka, nu stego de kraftiga fram i solen. Bygderna lågo
badande i guld och skinande glans. »Löfven» fick,
nymornad och rosig, solens daggigt skära morgonkyss och dess
skatters rödaste guld.

Vi stego snart upp från vår kådadoftande indianbädd
och drogo bort från denna härliga solborg. Öfver daggigt
blåbärsris i branta backar, förbi skrattlystna, porlande
bäckar, genom ängar och dungar kommo vi fram till en liten
by, yra och ostadiga af trötthet. Där kröpo vi in i en
lada bredvid en bölande kossa och sofvo, tills vi väcktes af
kylan. Ruskiga, sömniga, dammiga, daggvåta skyndade vi
förbi några förskräckta kvinnor och barn, som visst togo
oss för tattare. »Ta in barnen,» hviskade de.

Vi gingo ned till den finaste mjuka sandstrand, och där
sofvo vi oss varma samt gjorde toalett vid sjön. Midt
emot låg Lysviks kyrka, lysande hvit på sin gula sandbädd.*

»Marschen går till Tuna på hed och backar bruna»,
trallades och skrattades, och så bar det i väg till Torsby
vid Frykens norra ände. Vi kände oss lyckliga och lata
som kringstrykare, röda och brunbrända som zigenare.
Vacker var vägen, solen stekte så där riktigt sommarhett,
vi kände hur det tog på skinnet. »Den vägen, som leder
till min vän, den är väl både stenig och ojämn», gick så
bra att gå efter. Vägen var också backrig, rik på grå
bondbyar och stugor på höjderna. Fint och prydligt var
det, hvar man tittade in, och öfverallt glada, starka, vackra

* Se försättspl. n:o 7.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1900/0216.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free