Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja men den här svarta kon som ja’ ha ledt hit», sa’
gumma* ho.
»Ja’», sa’n, >ja’ ska’ göra va’ ja’ kan» sa’n.
»Ja, dom kommer dit me’ gubben åt graven.»
»Ja, Lasse», sa’ prästen.
»Ja, Lasse var en idog man; när vi sof, vakade han,
men när vi vaknade, hade han det vi saknade. Amen.»
Och gumman sta’ å tacka, hon, förstås för det vackra
liktalet.
En annan afart af sagan är lokalsägnen, där händelsen
är förlagd till någon viss bekant plats, som gjort intryck på
folkfantasien. Jag har redan omnämnt, att jag om Hållnäs
kyrka hört berättas den gamla historien om jätten Finn,
här kallad Timnelitut. Precis samma sägen upptecknade
jag också i Tegelsmora, men här var det ej socknens kyrka
det gällde, utan den för Tegelsmoraborna mera än för
Håll-näsame välbekanta Uppsala domkyrka. I själfva verket
finnas en mängd dylika sägner spridda öfver hela
Sverige både till form och innehåll af en frapperande likhet,
men öfverallt förbundna med någon viss på orten bekant
plats eller som det heter »lokaliserade». Men likheterna
i folkets sagoförråd inskränka sig ej till ett så pass
be-gränsadt område som Sverige. Ännu mer vidtgående kan
det vetenskapliga intresse vara, som knyter sig till
uppteckningen af en uppländsk sägen. Jag har på flera håll i
Uppland hört berättas en historia, hvars hufvudsakliga innehåll
är följande: En kolare satt en gång i sin kolkoja. Då kom
skogsfrun dit till honom och ville komma in. Men kolaren
tog en eldbrand och slog till henne, så hon sprang sin väg
skrikande. Men strax kom hon tillbaka igen och frågade
hvad han hette. »Själf», svarade kolaren. »Själf mig brände
och Själf mig slog», ropade skogsfrun då åt sina kamrater
i skogen. Hvarpå de andra tröstade henne med »att hade
hon själf gjort det, så var det väl inte så farligt». Slår man
nu upp P. Chr. Asbjömsens Norske Huldreeventyr og
Folke-sagn I, finner man där en bland »kvserusagn» upptagen
historia, som i allt väsentligt är lika med denna. Men vi
Svenska Turistföreningens Årsskrift, 1900. 18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
