Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mången har nog undrat hur det kan komma sig, att träd
och andra växter kunna uppträda så enstaka och plättvis,
ibland i riktiga små oaser, skilda åt af många mils
sammanhängande barrskog. En närmare undersökning har visat,
att i ett mycket stort antal fall dessa små oaser äro de på
gynnsamma platser belägna sista uppehållsorterna för arter
och artförbindelser, växtformationer kallar man dem, som
en gång haft större och mera sammanhängande utbredning
i synnerhet i floddalar och inom andra mot klimatets
oblidhet mera skyddade områden. Dessa sydliga relikter ha
inom södra och mellersta Norrland under senare åren
studerats af mig och andra. Det har då visat sig, att det
ingalunda är lösa hugskott, då man påstår, att de
fordomtima varit mera utbredda, ty mångenstädes finner man deras
frukter, ved, blad etc. fossila där de icke i mannaminne
lefvat och där äfven det ifrigaste letande ej låter forskaren
upptäcka ett enda exemplar. Till dessa växter höra, för att
blott taga två exempel, almen och hasseln. De flesta
norrländin-gar ha nog hört omtalas, att almen lefver långt uppe i
Lappland på några enstaka lokaler, där den på sydsidan af branta
bergstupor funnit varma, mot nordan skyddade
drifbänk-lokaler. Detsamma är förhållandet med hasseln. Af bägge
har jag emellertid inom Medelpads, Jämtlands och
Ångermanlands lågland funnit frukter bevarade djupt nere i
torf-mossar, leror och sandlager, som bildats för årtusenden
tillbaka. Men under det almens frukter äro små och mången
gång så förändrade, att det är omöjligt att utan en
omsorgsfull, mikroskopisk undersökning identifiera desamma, är
förhållandet helt annat med hasselnötterna. De ligga, när man
bryter sönder torfven, lika runda, fasta och glänsande som
om de fallit från hasselbuskame direkt ned i mossen; endast
färgen är förändrad från hvitgrön till svartbrun. Oftast
förekomma de i hundradevis och pläga uppmärksammas af
folket vid torftäkt, eller rättare vid mulljordstäkt, ty det är
oftast i de små, djupa mossar, som användas för gödning af
fälten, som de finnas, ej i utmarkemas tröstlösa vildmossar.
Det är uppgifter om fyndställen får dylika fossila hasselnöt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
