- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1901 /
151

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hvilka fortfarande tillhöra prästgården och skördades ännu
under kapellpredikanten Thorelii tid 1861 —1870.

Allt detta ådagalägger, hvilket stort värde såsom
slåt-termark myrarna fordom ansågos äga. Och detta är lätt
att fatta, alldenstund afkastningen af myrarna — dessa
Finnskogens naturliga vallar — motsvarade det foder man fick
af både hö och vårsäd i mera gynnade trakter.

Genom skogens stigande värde har boskapsskötseln
såsom näringsgren numera endast andra rummet. Denna
omständighet jämte det äfven i finnbygden utvecklade
jordbruket samt kunskapen om sådda vallar har medfört, att
myrarna ej längre äro af samma betydelse som förr.
Härtill bidrager äfven den orsaken, att de nu bära mindre gräs
än fordom. Endast fattigt folk bryr sig nu — fastän ej i
samma grad som förr — om myrslåtter, ehuru i dåliga foderår
äfven en och annan förmögen kan taga vara på den.

Om ock det mesta af gamla bruk och sedvänjor
vid slåttem är utdödt, återstår likväl åtskilligt som
påminner om fordom. Ännu ser man således å myrarna hässjagolf,
ehuru ej såsom regel, utan såsom undantag. Löf tillvaratages
på samma sätt och nästan i samma mängd som förr.
Bär-svolk användes allmänt, äfven på förmögnare ställen, där
man har häst och kunde köra. Men sker det senare, så
brukas vanligen ej hjuldon utan finnsläde och för
vinterfors-ling begagnas alltid vårdskidesläde. Endast långsamt vill
tjämmerifvan vika för högafflar till pålassning, och äfven
där man kunde betjäna sig af hästräfsa, anses denna
besvärligare än handräfsan.

Om sålunda ännu ett och annat finnes kvar af forntida
sed, är dock detta dömdt till snar undergång för nyare
redskap och arbetsmetoder, som alltmer vinna terräng i de
raskt framåtgående finnbygderna, hvadan äfven dessa gamla
intressanta rester med skäl äro att betrakta endast som snart
försvinnande drag i värmlandsfinnarnes lif.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1901/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free