- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1901 /
154

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en och annan rödmålad stuga, sedan endast vildskogen,
tämligen backig. Framme vid Åsarna, där kapellet och byn
ligga på en höjdplatå till höger om landsvägen, bar det
utför mot Ljungan. Ehuru älfven här ännu är i sin linda,
brottades den med klipporna i Asanforsen, så att skummet
yrde ända upp på den gammaldags stenbron, som bar
där-öfver.

Det började visserligen bli sent nu, men det var så
härligt att färdas i den vackra midsommarkvällen, att jag
beslöt att sträcka ut ett gästgifvarhåll till, och det fick
jag icke anledning att ångra. Vägen var jämn och fin —
prima velocipedväg — till vänster mellan trädstammarna
skymtade Ljungans blå vattenstrimma. Solen stod lågt bakom
ryggen på mig och lyste med sneda strålar på skogen, som
bredde sig framför mig, stor i sin obundna vildhet och
ödslighet, stämmande färdmannens sinne till allvar och grubbel.
Något efter solnedgången såg jag genom skogen skymten
af en liten sjö, ej långt från vägen. Jag satt af velocipeden
och följde en stig, som ledde dit, ty jag var törstig. Det
var en utvidgning af Ljungan, och stigen var tydligen
trampad af flottkarlar, af hvilkas arbete där syntes spår.
Sjön låg så lugn i kvällens stillhet och speglade
västerhimmelns bleka purpur samt de ödsliga strändernas furor; en
lätt dimslöja började lägga sig öfver vattnet.

»Här är det ödsligt och stilla,

här är det långt från det verkligas strand;

drömmarnas sväfvande villa

väfves om vatten och land.»*

Aldrig förr har jag känt vildmarksstämningen så
oemotståndligt tränga sig öfver mig. Och ur den djupa tystnaden
förnam jag tydligare än någonsin naturens mäktiga stämma:
vänd åter, förvillade son, ty här är ditt rätta hem! — Ja,
människan är ju själf ett naturens barn, utgör själf en del
af denna natur. Endast genom sin fria vilja kan hon för-

Gustaf Fröding.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1901/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free