- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1901 /
155

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

neka sitt ursprung och ställa sig i strid däremot. Men i
samma mån hon lösgör sig från denna sin lifsrot, i samma
mån påskyndar hon ju sin egen undergång.

Vägen gick sedan alltjämt genom ödsliga skogsmarker,
delvis härjade af eld och yxa. Snart började dimma falla
öfver nejden och fördunkla sommarnattens dallrande ljus.
Den tätnade och låg slutligen öfver marken som ett
böljande hvitt täcke, hvarur stucko upp de af skogselden
af-brända, svarta trädstammarna; ett fantastiskt spöklandskap,
genom hvilket jag ilade fram med halsbrytande fart.

Framemot midnatt nalkades jag bebyggda trakter; där
ljöd danslåt på afstånd, och ungdom var ute på vägarna.
Det var Rätansbyn, och här fick jag på gästgifvargården
hvila ut efter den första dagens ansträngningar, och nog
var hvilan så skön.

Svårt var det att nästa morgon få benen riktigt i gång,
men med lämpligt smörjmedel gick det, och sedan äfven
velocipeden fått sin del, voro vi åter i farten, min Apollo
och jag. Det var fortfarande vildskog, d. v. s. det hade
varit hög, präktig skog, men den hade farit all världens
väg. Och där bolagen icke sköflat rubb och stubb, där
hade elden fullbordat förödelsen; hemskt såg det ut på
många ställen. Här och där kvarstodo för länge sedan
öfvergifna timrade kojor, hvilka tjänat timmerhuggarne till
nödtorftiga bostäder. Nära gränsen till Härjedalen
öfver-raskades jag af att finna en stor, präktig bondgård midt i
ödemarken. Det var Hvitvattskrogen — icke alls någon
krog, namnet skall endast ange, att gården är ett afsides
liggande annex till byn Hvitvattnet. Den människa är icke
någon människa, som färdas förbi en sådan oas i öknen,
utan att stiga därin. Jag rekommenderar för öfrigt en
sådan här tur åt hvarje storstadens blaserade
människoför-aktare, och jag håller allt mot intet, att han med oförställd
glädje skall trycka den ärliga om än valkiga hand, som
räckes honom därinne i bondgården. Han skall få sina
snedvridna begrepp om hvad han själf gör för slags figur
på Guds gröna jord åtskilligt korrigerade, och han skall få

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1901/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free