Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid sjöstränderna och i björkskogen som bland de högre
regionerna. Afven han häckar gärna på fjällbranterna.
Ju mer vi stiga uppåt, desto mera stenbunden blir
marken, och gråvidena upphöra så småningom. Trakten är
ganska kuperad af ändmoräner, som ofta i stor mängd ligga
strödda öfver fjällhedens lindrigare sluttningar. De gå i
dalarnas tvärriktningar, hvilket är lätt förklarligt, då ju de
jöklar, som en gång aflastade dem vid sin nedre
afsmäl-tande ända, följde dalgångarna, då de skredo nedför
fjällen. På moränerna finnas enriset och ripriset ymnigare än
på andra ställen, och här finner fjällvandraren det första
sparsamma bränslet, när han stiger ned från snöns och
sten-örens regioner bland topparna.
De största områdena på fjällplatåema ofvanför
videgränsen upptagas af lafklädd stenmark, omväxlande med
sand- och jordtäckta bitar, bevuxna med en låg matta af
lafvar, halfgräs och ris. Här är fjällripans (Lagopus mutus)
hemvist. Man får ofta se henne med uppsträckt hals oroligt
vrida på hufvudet och betrakta fridstöraren och därpå springa
några steg framåt, innan hon besluter sig för att flyga upp.
Under flykten utstöter hon sitt hårda, skorrande läte, men
flyger ej långt, innan hon slår ned och springande sätter
sig i säkerhet. Oftast är det hanarna, man får se. De
gå om sommaren i små flockar på högfjället och lefva
ungkarlslif och äro i detta fall raka motsatsen till den huslige
dalriptuppen, som ständigt följer hönan och ungarna.
Snödrifvor möta vi allt oftare, och ju högre uppåt vi
stiga, desto mera sammansluta de sig till vidsträckta fält,
som med sitt smältvatten öfversvämma marken nedanför.
På de uppskjutande tufvorna återfinna vi här snöranunkeln
och Saxifraga stellaris, vidare träffa vi den hvitblommiga
isranunkeln (Ranunculus glacialis), som äfven ofta har skära
blommor. I vattnet stå täta tufvor af mossor [Minium-arter),
som stundom äro alldeles eldröda, och på de mera nakna
platserna skjuter en och annan senkommen groddplanta upp
ur den brunsvarta gyttjan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
