Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digt onödiga krokvägar genom den allra oländigaste mark
som jag i mitt lif gått, öfver sanka myrar, moras och den
mest snåriga skog man kan tänka sig, så att vi först midt
i natten från en bergås fingo se Ryggesjöns dimhöljda yta
blänka mellan träden. Hundskall underrättade oss åt hvilket
håll skogstorpet var beläget, och efter ännu en stunds
besvärlig vandring voro vi framme och fingo befria oss från
våra genomblöta kläder och hvila ut.
Rygge var ej något gammalt ställe. Det hade blifvit
uppbyggdt af en jämte från Sunne, som med sina söner
flyttat dit. Han själf var död, men hos sönerna bodde hans
gamla enka, en vacker gumma på 75 år, som hade mycket
att förtälja om forna tider. Hon mindes sålunda sin
morfar, som hade deltagit i 1788 års krig. Han hade där slitit
förfärligt ondt af svält och sjukdom, hade fått logera i
uthus m. m., och en natt hade hans båda sidokamrater dött
och han var själf så sjuk, att han ej förmådde röra sig ur
stället. Gumman lefde tydligen i sina minnen, och det
var nog också det lyckligaste för en som fått utbyta
utsikten öfver Storsjön mot den öfver en liten mörk tjärn i den
öde finnskogen.
De båda bröderna däremot hade växt upp i finnskogen.
Det var mycket vänliga, tillgängliga och intelligenta
människor, mycket olika helsingarne för öfrigt. En af dem hade
tydligen utpräglade mekaniska anlag. Han hade sålunda
aldrig sett någon såg, men hade ändå konstruerat en
mycket enkel och sinnrik sådan till husbehof. Den drefs af en
förbiflytande bäck. Det var en riktig hvila att
sammanträffa med dessa ödemarksmänniskor, på hvilka ensamheten
satt en särskild prägel af själfständigt lif, inför hvilken
kulturmänniskan känner sig så fattig.
Vi gåfvo 2 kr. tillsammans för nattlogis och kaffe, men
detta ansågs så mycket, att det knappt var möjligt att få
dem att taga emot det. Och ändå följde jämten — hvars
namn jag dessvärre ej tog reda på — oss ett långt stycke
på väg. Vädret hade blifvit alltmer hotande och vi ville
därför skynda för att så snart som möjligt hinna till Öjungs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
