- Project Runeberg -  Svenska Turistföreningens årsskrift / 1902 /
24

(1886-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Nu kan du gärna slå följe med oss, när du får så
mycket storfrämmande », säger den reslige Per Bertilsson,
tar Nils i kragen och vänder honom med lindrigt våld rundt,
som om han varit en liten pojke. Efter åtskilligt
öfver-talande är Nils nog vänlig att lofva ledsaga oss. Han hänger
upp sin bleckflaska »till härnäst» på grenen af en björk och
tassar snart åtföljd af »lillflickan» — min lilla dotter, som
han särskildt beskyddade — i spetsen för tåget. Treflig och
språksam var han och månget träffande ord vällde jämte den
mörkbruna tobakssåsen fram mellan hans tunna läppar,
skuggade af gles svart skäggväxt. Vi voro så mycket
tacksammare mot honom, som det snart visade sig att vägen
var villsam äfven för ett vant öga. Utan honom skulle
vi troligen länge irrat omkring på fjället. Och en sådan
irrfärd kan till och med denna tid på året, helst i sällskap
med kvinnor och barn, vara rätt oangenäm, särskildt om
man råkar ut för storm och oväder. Trötthet och hunger —
man är ju vanligen ej »utmatsäckerad» för en längre tid —
göra en snart spak. Så försäkrar oss åtminstone vår ledare,
icke utan en smått ironisk blick på vår stockholmska
utrustning: »I sånt här fint vär (väder), då soln skiner så grant,
då ä’ man nog stossig (stursk) å tycker man ä’ starsk (stark)
å uträttar någe mycke i fjällom. Men i storm å dimma
helst med snö och isbarken, då blir man så enkel som en
nolla»...

»När man talar om trollen», heter det. Det var som
om blotta talet om snö skulle lockat fram den. Ty helt
plötsligt varsnade vi på fjällsidan norr ut flera hvita fläckar.
Men när vi stirrat på dem ett ögonblick böljade de
plötsligt röra sig och fördes likt molntappar upp mot krönet.
Där stannade de ånyo och mot den klara luften aftecknade
sig likt skuggbilder stolta hornkronor. Det var en flock
hvita renar, oändligt behagfulla, såsom vi funno när vi
följande dag sågo dem på nära håll.

* *

*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:54:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stf/1902/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free