Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi äro nu tre i bredd på vägen och Hassan, som inte
tycker om främmande hästar, lagar sig just till att slå, men
hejdad i sista ögonblicket trafvar han snart i godt humör
igen invid den nya kamratens sida.
Nu passera vi korsvägen vid Rafvelstorp — »klofvet»
kallad — hvarest vi slå in på en liten skogsstig, som längs
stranden af Vänern leder fram till Sandbäcken knappa 2
kilometer ifrån Lidköping. Egentligen skulle vi ridit
alldeles nere på själfva strandremsan, men detta omöjliggjordes
denna gång därigenom att högvattnet gjort den eljest fasta
ridbanan där för lös att bära hästarna. Efter en flott 20
minuters traf genom skogen nå vi fram till landsvägen,
passera Skarabanan, som här sluter sig intill den af oss från
»klofvet» följda Kinnekullebanan, och strax därefter klappra
våra hästars hofvar mot stenläggningen på gatorna i
Lidköping.
På mig, som större delen af mitt lif bott vid vatten
men som under fyra års Skaravistelse fått trösta mig med
att veta, att sådant funnits i stadens vattenledning, verkar
åsynen af Lidköpings hamn och den vida vattenbassängen
där utanför hart när såsom en elektrisk stöt. Talatta,
talatta — se hafvet, hafvet — kommer ofrivilligt fram för
tankarna; och lungorna vidgas, ögat tjusas och munnen
ler! Men stadens läge är för lågt och stränderna närmast
alltför flacka, hvilket gör att det hela icke verkar så
anslående som man vid första anblicken af den framträdande
vattenspegeln vill förmoda.
Lidköping har emellertid en driftig befolkning,
vidlyftiga planteringar, reguljära gator samt ett stort torg,
bekant bland annat för de obehagliga verkningar dess åsyn
enligt sägnen haft på en stackare, som där en gång fått
slita spö, dä han, inkallad såsom »vittne i e tjufvasak»,
slutade med att blifva »part» i målet.
En märkvärdighet, som jag så när glömt att nämna,
äger Lidköping i Magnus Gabriel de la Gardies jaktslott,
en midt på stora torget belägen, synnerligen vanprydande
träkåk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
