Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jande år. Fryksände kyrkbok förmäler: »År 1788 voro
skogsrågama fä af orsak, att förra årets ymniga och täta
regn hindrade bränningen.» I det längsta hoppades dock
finnen att brännförk (bränntorka) skulle komma. Men
regnade det på Johannes Döparens halshuggnings dag, den
29 augusti, då ansågs lönlöst att så. När det en gång i
början af 1800-talet regnade den dagen, så gick Per i Löcka
i Gräsmark till kvarnen med sin sädesråg. Emellertid hade
redan då gamla märken börjat svika, ty det blef sedan
utmärkt bränntorka och ett gifvande rågår.
Så kom dagen för bränningen. Man såg visserligen
helst att då rådde lugnväder. Men var sveden för öfrigt
torr och i ordning, brydde man sig — åtminstone i äldre
tider — visst icke om att invänta sådant.
Ägaren medhade nu alltid flera personer till sin hjälp,
och då — innan skogarna ännu blifvit skiftade — flera
eller alla i byalaget stundom fällde och brände gemensamt,
så kunde ganska många vara samlade. Den nämnde
Häk-kinen säges hafva användt 50 dagsverkare till ett
svedjefall. — Finnarna hafva egentligen aldrig kunnat beskyllas
för lyx, men särskildt vid detta tillfälle tyckte de att de
bland svedens sot, rök och lågor togo sig tillräckligt bra
ut i sina allra sämsta kläder.
Antändningen skedde ständigt på aftonen. Till att böija
med höggos tänds för ar, vanliga störar, som klöfvos i ena
ändan och i klypen (klykan) försågos med torra näfverbitar.
Först tände far själf sin fackla. Man upplefde nu årets
största och mest spännande tilldragelse. En nästan högtidlig
stämning rådde därför, då han anlade elden i det 2—3 alnar
tjocka, torra riset. Så antände de öfriga rundtomkring.
Vid blåst tändes vid ena kanten, så att elden gick emot
vinden. Det var af vikt, att elden anlades så, att fallet
brann jämnt för att kunna besås på en gång.
Och så syntes här och där vid fallets utkanter en svag,
ljus rök stiga upp, efter hand förstoras, höjas och bäras af
växande lågor, hvilka alla — särskildt de i svedens nedre
kant — hastigt utbredde sig inåt för att mötas. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
