Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra sidan. På ömse sidor om denna ängslapp lågo ett
par grästäkter oslagna. Jag frågade hvem som ägde denna
mark. Jo, den bit som man höll på att slå tillhörde
slåtter-karlen själf, de båda oslagna tillhörde hans svågrar, som
bodde i Säter. Själf var han hemma i Gustafs socken, i
mil därifrån. Han hade fått sin lott genom giftermål med
en Säteijänta. Från sitt hem i Gustafs hade han brutit
upp kl. 3 på morgonen för att inbärga den lilla skörd, som
här kunde hämtas. — Men hvarför sålde han då ej sin lilla
jordlott? »Nej», sade han, »si svärmor vill så gärna få plocka
jordbären, som växa där uppe på nipan, och därför får det
väl vara med försäljningen, så länge hon lefver.» —
Några råmärken mellan de olika ängslapparna såg jag ej
till och uttryckte min förundran öfver, huru de under sådana
förhållanden kunde skilja på mitt och ditt. »Ah», svarade
han, »hä ä fäll inte så noga; den som kommer först tar så
myttje han tyttjer.» Härmed ville han blott säga, att han
toge hvad som vore skäligt, men nog måste släktsämjan
och förnöjsamheten vara stora för att en sådan hushållning
skall vara möjlig. —
Vidare präglas folkets talesätt här ofta af en hyfsning,
som man på åtskilliga andra trakter just icke alltid finner
igen. Ett i det hänseendet typiskt uttryck mötte mig ej
sällan. På en undrande fråga, som betingar ett nekande
svar, får man exempelvis i Stockholm ofta nog höra ett
rått: » Ah i h—e heller!» Med det vackra sjungande tonfall,
som tillhör daladialekten, ljuder svaret däremot här helt
godmodigt: »Ah tok, inte!» Det är ju, om man så vill,
en småsak detta, men dock en småsak med ej så liten
innebörd. — Svordomar och grofva ord hörde jag för öfrigt ej
mycket till där i trakten, och likväl rörde jag mig rätt
mycket bland folket.
Att man i Dalarne håller strängt på fädemetorfvan är
en känd sak. Måhända har också just denna kärlek till
fädernegården väsentligen bidragit till att åt dalafolket gifva
denna själfmedvetenhet, som är det så egen och som tryckt
en viss nobel prägel öfver hela släktet. Också är det ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
