Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fyren skiljer sig från andra fyrar endast däruti att
tornet är så betydligt mycket högre än vanligt. Höjden från
vattenytan till fyrljuset är 44 meter, en höjd som visserligen
äfven andra fyrar uppnå, men de äro då byggda på ett berg,
så att själfva tornet är jämförelsevis lågt. Detta är byggdt
i slutet af sjuttonhundratalet eller, som det med den vanliga
omskrifningen heter, »under Gustaf den III:s regering».
Kanonen för mistsignaleringen är försedd med
bakladd-ningsmekanism enligt kommendör Engströms system, hvilket
funnit en så stor användning både inom och utom landet
för särskildt detta ändamål. Skjutandet i tjocka är ett af
de enformigaste af fyrpersonalens enformiga göromål och
måtte i gamla tider, då det skulle utföras med
mynnings-laddningskanoner, varit mera än odrägligt. Att kanske
hela dygn vara ute i kall och fuktig dimma och springa och
i sträck ladda och smälla af och viska ett par kanoner, som
kanske då och då gjorde den förargelsen att klicka, var
förvisso förenadt med så många obehag, att fyrpersonalen lika
lifligt önskade att tjockan skulle lätta som de sjöfarande
själfva. Gör fyrbetjäningen det nu också, fastän en ensam
man kan utföra det jämförelsevis lätta och snygga arbetet i
ett uppvärmdt och upplyst rum, så fa vi hoppas att det beror
uteslutande på medkänsla med dem, som de blifvit satta att
vägleda.
Skulle jag nämna något om alla vadare, vi med och
utan kikare sågo, så måste det inskränka sig till ett famlande
och osäkert uppräknande af en stor del af de vadararter
som tillhöra den svenska faunan. Den alltmera
framträngande odlingen gör, att bekantskapen med vadarna, som älska
att se naturen i all dess ursprunglighet, blir allt svårare att
fa göra. Här var det dock som att gå i ett stort
lifslef-vande biologiskt museum.
Efter att hafva sagt farväl till den vänlige värden på
stället och därvid gifvit uttryck åt en allvarligt menad
förhoppning att fa komma igen, styrde vi åter kosan mot norr,
tagande en mera ostlig riktning än vid gåendet till fyren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
