Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en vacker fröken som äger stället — och sluppit ifrån
vanliga värdshusflickors förbannelse, herrkurtisen. Apropos,
minns ni Geijers guldord om detta slags kurtis, ett ord som
alla vårt lands ungherrar borde lägga på minnet? I sina
snillrika reflexioner öfver engelskt umgängeslif (i hans
»Minnen», 1834) säger han, att till engelsk ton hör ej »den af
malice och koketteri sammansatta jargon, som hos oss kallas
kurtis emellan könen och som är grundad på kvinnoförakt».
Helt nära Aspnäs ligger dansbanan, där traktens allmoge
och militär svänga om efter hornblåsarnes toner.
Nu vet jag ej mer att säga om Östersund, än att
infödingarna tyckas vara ovanligt intresserade af hundar. Hvarje
rättrogen östersundit tyckes äga minst 2 hundar. Detta mod
torde äga sin upprinnelse och ännu delvisa förklaring ur
närheten till präktiga jaktmarker. Alltnog, det första jag rullade
upp min gardin här på hotellet, fick jag midtpå torget se
tvenne herrskap som möttes och bådadera hade en 3 ä 4
hundar med sig; mötet vann härigenom mycket i liflighet.
Slumpen har också velat, att jag i ovanlig mån fatt lära känna
de östersundska hundarnas både talrikhet och lifliga natur.
Mitt rum på hotellet gränsar nämligen alldeles intill matsalen,
på hvars dörr finnes särskildt anslaget, att hundar ej fa
medtagas i salen. Nu kommer en lång mager artillerilöjtnant och
har i följe en vindthund, som naturligtvis har den takten att
vara minst lika mager, så kommer en annan herre med ett
par bruna irländska setters, hvilka tyckas ha fatt all den
keltiska stammens eld och lif i blodet, ty några så
varmblodiga djur har jag aldrig sett; klappar man dem på de
silkesglänsande, lurfviga hufvudena med de stora öronlapparna,
bli de fullkomligt vilda af glädje och bära sig åt, som om de
ville slicka upp och trampa ned sin vän. Så kommer en
herre med en slät och fin fågelhund. Alla hundarna bindas
i förstugan utanför dörrarna till matsalen och mitt rum. Där
fa de mat, klappas om af sina herrar och obekanta, jämra
sig i »ensamhetens dystra tankar» eller jubla, när de lösas
ur bojan. Det är icke underligt, om det till sist blir ett
hund-lif i den där förstugan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
