Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den oroväckande tanken att jag ej längre var riktigt säker
på hvar målet låg. Då tycker jag mig plötsligt finna den
glesa skogen ännu glesare — talatta, talatta — vi stå midti
linan, där klyfver hon skogen framför oss ända till
horisonten, där synes ju stenkumlet bakom oss på Kyrkbergets
topp — om vi nu blott följa linan, så måste vi till sist komma
till den stig, där vi gingo ut i går afton!
På min vägvisare hade emellertid denna upptäckt en
nedslående inverkan. Han tog händerna ur fickorna och sjönk
ned på en sten med orden: »Nu är jag viller — det går trindt
i skallen.» Det befanns nu, att han förväxlat öster och väster.
Med linan, kompassen och solen, som anades på en fläck
bak molnslöjan, kunde jag till sist öfvertyga honom. Men
nu uppstod ett nytt bekymmer: skulle vi kunna följa linan?
Valfrid hade hört, att hon skulle gå öfver vattensjuka myrar,
och »kommer man ner i dem t, tilläde han lugnande, »så
kommer man aldrig upp igen».
Det skulle snart visa sig, att han var riktigt underrättad.
Myrmarkerna växte och växte, snart bredde de ut sig
hundratals meter i vår väg, och slutligen funno vi framför oss ett
kärr, som tycktes sträcka sig kilometervidt med en massa
öppna och klara vattensamlingar i. Det var intet annat att
göra än att söka slingra sig emellan. En gång brast det
under mig, och jag sjönk ned ett godt stycke öfver knäna.
Efter den betan skaffade jag mig vid första tillfälle en
trädgren att lägga ut öfver misstänkta fläckar, och tillbudet
upprepades icke.
Men myrarna växte alltjämt, och fastmarken krympte
samman till små öar, där vi endast med möda kunde skönja
linans gång. En stund behärskade de hela horisonten västerut;
myr så långt ögat såg. öfver sådan mark går vår väg, med
en sjö utan båt bakom oss och ett ovisst mål framför oss.
Vid hvarje steg står vattnet öfver fotterna. Under tiden börja
tunga moln draga sig samman öfver våra hufvuden. Djup
stillhet härskar omkring oss. Ingen fågel höres, intet lif
ses röra sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
