Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDOLF XJELLÉN.
Lyssna — är det icke ett vallhorn, som klagar i
fjärran? Jag hojtar ett svar, men människorösten dör snart
öfver myren. Och ödemarkens tystnad sluter sig åter kring
våra steg.
Omsider börjar fastmarken med sin skog återtaga
väldet. I långa tvärband uppträder den med myrränder emellan.
Jag vet icke huru många gånger vi gäckades i hoppet att
myren skulle vara slut; ständigt öppnade sig bakom höjderna
nya mossländta dalar, som vi måste rätt öfver.
Vi hade redan gått i mera än två timmar och borde
för länge sedan varit framme, om vi hela tiden kunnat hålla
rätt kurs. Ännu sträfva vi utmed linan och finna intet
tecken till närheten af människor. Men plötsligt får jag se
Valfrid sätta af som en stenget. Han hade funnit en stig,
som han kände igen. Jag följde honom så pass att jag
kunde behålla honom i sikte; ännu en spännande kvart, därpå
ljusnar skogen, gråa stugor titta fram, och vi äro framme,
välbehållna, vid Råberget.
Här blef det nu uppdagadt, att Valfrids instruktioner
från början berodde på ett misstag, i det man trodde att
jag ämnade mig till Lima Lyberget. Ehuru jag direkt
an-gifvit som mitt ärende att bestiga Gnupen, hade man endast
fäst sig vid namnet Lyberg och a priori förutsatt som
själf-klart, att mitt mål var det ur alla synpunkter mest
intresselösa af de olika »Lybergen»!
Icke utan en djup känsla af lättnad och tillfredsställelse
gick jag nu att förlossa min cykel och anträda återfärden.
Jag hade ej kommit långt, förrän jag mötte tvenne kullor,
som vände hem med sin boskap efter dagens vallgång. Den
ena bar ett smutsigt horn vid sidan. Jag bad henne att
blåsa en vall åt och gick ett stycke ifrån för att höra
bättre.
Och där kommo de nu igen, tonerna från morgonen —
ut öfver vidden gingo de, längtande, bedjande, sträckande
armarna efter något outsägligt, något långt borta ... jag
förstod det än bättre nu, sedan jag smakat myrarnas
ensamhet — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
